Tolv år med PP i riksdagen

PP i riksdagen

När nu valdagen, den 11 september, närmar sig, kan jag inte låta bli att tänka tillbaka på de tolv åren som gått sedan den där dagen, den 19 september 2010, då allt förändrades.

Fast egentligen tog det ju lite längre tid än så, innan vi fick reda på hur det hade gått i valet. När de preliminära resultaten presenterades, så visade det sig att piratpartiet, med bara några hundra (212 närmare bestämt) rösters marginal hade hamnat under den ökända 4%-spärren.

Men redan från början stod det klart att det var en hel del som inte stämde. Först upptäckte man ganska snabbt, att ett antal handskrivna röster hade underkänts trots att de borde ha godkänts. Överambitiösa valförrättare hade missat det faktum att piratpartiet var ett registrerat partinamn, och att således betydligt generösare regler gällde beträffande särskrivningar, felstavningar och andra obetydliga misstag.

Riksdagen

Sedan började det komma in rapporter från väljare, som kontrollerat hur många röster piratpartiet fått i deras valdistrikt, och i flera fall visade det sig då att det inte fanns en enda röst registrerad, trots att det borde finnas minst en, och, i nästan lika många fall, flera.

Eftersom det samtidigt blev uppenbart att sverigedemokraterna med en ännu mindre marginal hade klarat 4%-spärren, så fick vi stöd från nästan alla politiska läger, och en stor undersökning vidtog. Då kröp det fram att valförrättare lite här och där mindes hur vissa försändelser med förtidsröster hade hamnat ”på villovägar”.

På Posten hittades ett flertal som av någon oförklarlig anledning hade lagts undan i högen för närmare efterforskning, vilket på den tiden innebar åtskilliga månaders försening.

Summa summarum, när dammet väl hade lagt sig på det politiska slagfältet, så visade det sig att piratpartiet med tämligen god marginal (nåja, relativt sett, det slutade på 592 rösters övervikt) hade klarat spärren. Och att sverigedemokraterna inte hade gjort det, med ynka 42 rösters marginal.

Dessutom hade vi osedvanlig tur med marginalerna till de olika utjämningsmandaten, vilket resulterade i att vi fick totalt 18 mandat. Skillnaden mellan gammelblocken blev 12 mandat. Upplagt för vår vågmästarstrategi, alltså.

Det visade sig även att piratpartiet hade extremt stor andel personkryss. Mest uppseendeväckande därvidlag var nog att Jimmy Callin blev uppkryssad från sin sistaplats på listan för kommunvalet i Göteborg (där vi fick fyra mandat) upp till förstaplatsen. En rörd Jimmy berättade från sin utsiktsplats i Kina(!) att han var oerhört tacksam och stolt, och att han nu oväntat var tvungen att avbryta sin vistelse i Kina i förtid.

Fast efter närmare diskussioner inom partiet så kom vi fram till att han skulle stanna kvar tiden ut, hans stol fick helt enkelt stå tom de första månaderna. Hans erfarenheter från Kina var helt enkelt för värdefulla för att avstå ifrån. Särskilt i en kommun som var så beroende av kinesisk bilindustri.

Nu följde en hektisk tid. I alla fall för gammelblocken. Själva satt vi bara där och väntade på att friarna skulle presentera sig. Som väntat tjurade både Mona och Fredrik. Fredrik bestämde sig för att hålla fast vid vad han sagt några veckor innan valet, nämligen att det största blocket skulle regera.

Han bildade således regering, och med piratpartiets nedlagda röster, innebar det att han fick majoritet för den i riksdagen. Men det tog inte många veckor innan alla insåg att situationen var ohållbar. Vad hans regering än försökte företa sig, så blockerade oppositionen det med hjälp av Piratpartiet. Total regeringsoduglighet alltså.

Nu hade Mona och hennes rådgivare äntligen fattat galoppen, och återkom till oss med sockrade bud. Men vi genomskådade naturligtvis alla, till inte förpliktigande, försök att fria till oss. Och allteftersom dagarna gick, och det började morras om nyval i korridorerna, så gav hon äntligen med sig, och lät oss skriva den FRA-motion som sedan innebar att FRA helt och hållet avvecklades och att Must fick en aning mer resurser. Dels i form av budgetförstärkning, men, än viktigare, i form av kompetens från tidigare FRA-anställda.

Sedan följde an ganska trevlig tid. Datalagringsdirektivet förpassades till soptunnan där det enligt oss hörde hemma. Socialdemokraterna hade helt och hållet gett upp om att försöka förmå oss att rucka på vår ideologi. IPRED-lagen skrotades sedan helt och hållet. Lagen om husrannsakan, och speciellt då delarna om hur datorer får tagas i beslag, skärptes upp betydligt. Upphovsrättslagstiftningen fick en välbehövlig uppdatering, även om vi där inte nådde ända fram under denna den första mandatperioden. Med mera, med mera. Men allra roligast under vårt första år i riksdagen var nog ändå hur hela atmosfären förändrades. Piratpartiets kansli var alltid öppet för alla, och eftersom det ofta hände att ljudliga skrattsalvor hördes därifrån, så kom alltfler ifrån de övriga partierna att titta in. Att vi alltid hade en kanna med nybryggt kaffe och nybakade kanelbullar, och på fredagarna en gryta med Ricks berömda Chili Con Carne på kokplattan, gjorde ju inte saken sämre. För övrigt brukade min Chicken Curry på onsdagarna gå åt ganska snabbt, om jag får skryta lite.

För att inte tala om debattklimatet i kammaren. När gammelpolitikerna fortsatte att entonigt mässa från färdigskrivna manuskript, så steg debattvana och -glada piratpartister upp och pratade direkt ur minnet, pålästa som vi var på allt inom vårt område. Vår ”nisch” som en del, lite nedlåtande, försökte kalla det, men låt gå för det.

Inte nog med det, det visade sig ganska snart, för alla åhörare; media såväl som ledamöter, att vi faktiskt lyssnade på motargument med mera som vi fick. Vid ett flertal tillfällen sade den anförande piratpartisten rakt ut att ”det har du ju alldeles rätt i, så har jag inte sett på situationen tidigare, tack för tillrättaläggandet”. Detta var ju något helt nytt mellan dessa väggar.

I takt med att massmedia fick upp ögon och öron för att det faktiskt förekom riktiga diskussioner, där ledamöter faktiskt kunde ändra åsikt efter att ha blivit övertygade av sakargument, och inte bara den sedvanliga gamla pajkastningen i riksdagen, så blev sändningarna fler och intresset ökade. Inte bara bland väljarna ute i landet, utan även bland kammarens ledamöter, som i allt större grad tog sig till de olika diskussionerna. Och de flesta drogs med i detta nya debattglada klimat, och tyckte mest det var skönt att inte behöva göra våld på sin egen övertygelse bara för att en partipiska lurade i hörnet.

I takt med denna märkbara förändring, så steg naturligtvis opinionssiffrorna för piratpartiet med raketfart. Inför valdagen den 21 september 2014 låg vi ständigt runt rekordhöga 25% och i valet blev det till slut 32,4%. Vi blev riksdagens största parti. Förstärkta med ett stort antal avhoppare från de gamla partierna började nu en fantastisk tid. Fantastisk mest för svenska folkets grundlagsskyddade rättigheter, men även för dess ekonomi.

Extra roligt var då att ett av piratpartiets hjärteprojekt, e-röstningen, fungerade så bra. På internet hade man en sida där man klickade sig fram till sin egen vallokal. Då fick man upp en lista över vilka kandidater/partier som man kunde rösta på just där. Det gick naturligtvis att sortera på alla upptänkliga sätt och vis för att komma fram till vilket parti och vilken kandidat som stod ens politiska åsikt närmast. Och mängder av extra information fanns bara en knapptryckning bort.

När man bestämt sig så skrev man ut sina egna valsedlar – blanka valsedlar hade skickats ut tillsammans med röstkortet — ikryssade och klara, och tog med sig till vallokalen där man sedan röstade som vanligt. På biblioteken med mera fanns naturligtvis tillgång till såväl internet som särskild skrivare med rätt papper av rätt format och färg, för den som inte kunde ordna det själv.

Otroliga 23% av väljarna utnyttjade denna möjlighet. Naturligtvis förekom det ett förhållandevis stort antal misstag bland de självutskrivna valsedlarna, men valförrättarna hade uttryckliga order att hellre fria än fälla, om det inte var på tok för felaktigt. Mindre än 1% av valsedlarna ogiltigförklarades, vilket får anses vara ett gott betyg för svenska väljares datormognad.

Ja ja, resten är, som man brukar säga, historia. Nu måste jag sätta mig med min kommunikator och se till att rösta. Jag saknar nog trots allt den gamla tidens val, med de olika ceremonier det innebar, lite grand. Men med 93% valdeltagande i förra valet, den 16 september 2018, vilket beräknas stiga ytterligare några procent i år, så får man nog ändå säga att det har blivit mycket bättre än förr…