Fast egentligen tog det ju lite längre tid än så, innan vi fick reda på hur det hade gått i valet. När de preliminära resultaten presenterades, så visade det sig att piratpartiet, med bara några hundra (212 närmare bestämt) rösters marginal hade hamnat under den ökända 4%-spärren.

Men redan från början stod det klart att det var en hel del som inte stämde. Först upptäckte man ganska snabbt, att ett antal handskrivna röster hade underkänts trots att de borde ha godkänts. Överambitiösa valförrättare hade missat det faktum att piratpartiet var ett registrerat partinamn, och att således betydligt generösare regler gällde beträffande särskrivningar, felstavningar och andra obetydliga misstag.

Sedan började det komma in rapporter från väljare, som kontrollerat hur många röster piratpartiet fått i deras valdistrikt, och i flera fall visade det sig då att det inte fanns en enda röst registrerad, trots att det borde finnas minst en, och, i nästan lika många fall, flera.

Eftersom det samtidigt blev uppenbart att sverigedemokraterna med en ännu mindre marginal hade klarat 4%-spärren, så fick vi stöd från nästan alla politiska läger, och en stor undersökning vidtog. Då kröp det fram att valförrättare lite här och där mindes hur vissa försändelser med förtidsröster hade hamnat ”på villovägar”.

(Foto: Sarah and Mike…probably)

På Posten hittades ett flertal som av någon oförklarlig anledning hade lagts undan i högen för närmare efterforskning, vilket på den tiden innebar åtskilliga månaders försening.

Summa summarum, när dammet väl hade lagt sig på det politiska slagfältet, så visade det sig att piratpartiet med tämligen god marginal (nåja, relativt sett, det slutade på 592 rösters övervikt) hade klarat spärren. Och att sverigedemokraterna inte hade gjort det, med ynka 42 rösters marginal.

Dessutom hade vi osedvanlig tur med marginalerna till de olika utjämningsmandaten, vilket resulterade i att vi fick totalt 18 mandat. Skillnaden mellan gammelblocken blev 12 mandat. Upplagt för vår vågmästarstrategi, alltså.

Det visade sig även att piratpartiet hade extremt stor andel personkryss. Mest uppseendeväckande därvidlag var nog att Jimmy Callin blev uppkryssad från sin sistaplats på listan för kommunvalet i Göteborg (där vi fick fyra mandat) upp till förstaplatsen. En rörd Jimmy berättade från sin utsiktsplats i Kina(!) att han var oerhört tacksam och stolt, och att han nu oväntat var tvungen att avbryta sin vistelse i Kina i förtid.

Fast efter närmare diskussioner inom partiet så kom vi fram till att han skulle stanna kvar tiden ut, hans stol fick helt enkelt stå tom de första månaderna. Hans erfarenheter från Kina var helt enkelt för värdefulla för att avstå ifrån. Särskilt i en kommun som var så beroende av kinesisk bilindustri.

(Foto: Foppelfb)

Nu följde en hektisk tid. I alla fall för gammelblocken. Själva satt vi bara där och väntade på att friarna skulle presentera sig. Som väntat tjurade både Mona och Fredrik. Fredrik bestämde sig för att hålla fast vid vad han sagt några veckor innan valet, nämligen att det största blocket skulle regera.

Han bildade således regering, och med piratpartiets nedlagda röster, innebar det att han fick majoritet för den i riksdagen. Men det tog inte många veckor innan alla insåg att situationen var ohållbar. Vad hans regering än försökte företa sig, så blockerade oppositionen det med hjälp av PP. Total regeringsoduglighet alltså.

Nu hade Mona och hennes rådgivare äntligen fattat galoppen, och återkom till oss med sockrade bud. Men vi genomskådade naturligtvis alla, till inte förpliktigande, försök att fria till oss. Och allteftersom dagarna gick, och det började morras om nyval i korridorerna, så gav hon äntligen med sig, och lät oss skriva den FRA-motion som sedan innebar att FRA helt och hållet avvecklades och att Must fick en aning mer resurser. Dels i form av budgetförstärkning, men, än viktigare, i form av kompetens från tidigare FRA-anställda.

Sedan följde an ganska trevlig tid. Datalagringsdirektivet förpassades till soptunnan där det enligt oss hörde hemma. Socialdemokraterna hade helt och hållet gett upp om att försöka förmå oss att rucka på vår ideologi. IPRED-lagen skrotades sedan helt och hållet. Lagen om husrannsakan, och speciellt då delarna om hur datorer får tagas i beslag, skärptes upp betydligt. Upphovsrättslagstiftningen fick en välbehövlig uppdatering, även om vi där inte nådde ända fram under denna den första mandatperioden. Med mera, med mera. Men allra roligast under vårt första år i riksdagen var nog ändå hur hela atmosfären förändrades. Piratpartiets kansli var alltid öppet för alla, och eftersom det ofta hände att ljudliga skrattsalvor hördes därifrån, så kom alltfler ifrån de övriga partierna att titta in. Att vi alltid hade en kanna med nybryggt kaffe och nybakade kanelbullar, och på fredagarna en gryta med Ricks berömda Chili Con Carne på kokplattan, gjorde ju inte saken sämre. För övrigt brukade min Chicken Curry på onsdagarna gå åt ganska snabbt, om jag får skryta lite.

(Foto: Don LaVange)

För att inte tala om debattklimatet i kammaren. När gammelpolitikerna fortsatte att entonigt mässa från färdigskrivna manuskript, så steg debattvana och -glada piratpartister upp och pratade direkt ur minnet, pålästa som vi var på allt inom vårt område. Vår ”nisch” som en del, lite nedlåtande, försökte kalla det, men låt gå för det.

Inte nog med det, det visade sig ganska snart, för alla åhörare; media såväl som ledamöter, att vi faktiskt lyssnade på motargument med mera som vi fick. Vid ett flertal tillfällen sade den anförande piratpartisten rakt ut att ”det har du ju alldeles rätt i, så har jag inte sett på situationen tidigare, tack för tillrättaläggandet”. Detta var ju något helt nytt mellan dessa väggar.

I takt med att massmedia fick upp ögon och öron för att det faktiskt förekom riktiga diskussioner, där ledamöter faktiskt kunde ändra åsikt efter att ha blivit övertygade av sakargument, och inte bara den sedvanliga gamla pajkastningen i riksdagen, så blev sändningarna fler och intresset ökade. Inte bara bland väljarna ute i landet, utan även bland kammarens ledamöter, som i allt större grad tog sig till de olika diskussionerna. Och de flesta drogs med i detta nya debattglada klimat, och tyckte mest det var skönt att inte behöva göra våld på sin egen övertygelse bara för att en partipiska lurade i hörnet.

I takt med denna märkbara förändring, så steg naturligtvis opinionssiffrorna för piratpartiet med raketfart. Inför valdagen den 21 september 2014 låg vi ständigt runt rekordhöga 25% och i valet blev det till slut 32,4%. Vi blev riksdagens största parti. Förstärkta med ett stort antal avhoppare från de gamla partierna började nu en fantastisk tid. Fantastisk mest för svenska folkets grundlagsskyddade rättigheter, men även för dess ekonomi.

(Foto: David Woo)

Extra roligt var då att ett av piratpartiets hjärteprojekt, e-röstningen, fungerade så bra. På internet hade man en sida där man klickade sig fram till sin egen vallokal. Då fick man upp en lista över vilka kandidater/partier som man kunde rösta på just där. Det gick naturligtvis att sortera på alla upptänkliga sätt och vis för att komma fram till vilket parti och vilken kandidat som stod ens politiska åsikt närmast. Och mängder av extra information fanns bara en knapptryckning bort.

När man bestämt sig så skrev man ut sina egna valsedlar – blanka valsedlar hade skickats ut tillsammans med röstkortet — ikryssade och klara, och tog med sig till vallokalen där man sedan röstade som vanligt. På biblioteken med mera fanns naturligtvis tillgång till såväl internet som särskild skrivare med rätt papper av rätt format och färg, för den som inte kunde ordna det själv.

Otroliga 23% av väljarna utnyttjade denna möjlighet. Naturligtvis förekom det ett förhållandevis stort antal misstag bland de självutskrivna valsedlarna, men valförrättarna hade uttryckliga order att hellre fria än fälla, om det inte var på tok för felaktigt. Mindre än 1% av valsedlarna ogiltigförklarades, vilket får anses vara ett gott betyg för svenska väljares datormognad.

Ja ja, resten är, som man brukar säga, historia. Nu måste jag sätta mig med min kommunikator och se till att rösta. Jag saknar nog trots allt den gamla tidens val, med de olika ceremonier det innebar, lite grand. Men med 93% valdeltagande i förra valet, den 16 september 2018, vilket beräknas stiga ytterligare några procent i år, så får man nog ändå säga att det har blivit mycket bättre än förr…

Motion har under hela min uppväxt alltid bortprioriterats av mig, men jag har med åren kommit att älska det. Det är ett av väldigt få tillfällen då man verkligen är den mer ovanliga typen av kopplad – bortkopplad, nerkopplad, avkopplad – en inte helt enkel uppgift i kunskapssamhället vi har kommit att både älska samt älska att hata. Inga förändringar sker utan både för- och nackdelar.

Vi lever i de bästa av dagar där informationsflödet aldrig tycks ta slut. Ständigt något nytt att upptäcka; ständigt något nytt att kommunicera och diskutera. Samhälle har aldrig varit mer passande att beskriva omvärlden än i vår samtid, då det är en tid med konstant kommunikation som gjort oss mer sociala än någonsin. Vi är aldrig ensamma.

Likaså de värsta av dagar där informationsflödet verkligen aldrig tycks ta slut. En outsinlig källa av kunskapsspya utan minsta tecken på att bromsa in – utan tvärtom ser ut att öka i en takt bortom möjlighet till jämförelser. Vi är aldrig ensamma!

År 2010 började de första kaféerna marknadsföra sig som internetfria. Det var spännande att observera, speciellt för att man inte riktigt förstod hur efterfrågad just sådan marknad skulle komma att bli bara ett par år senare. Ett embryo på en utveckling till ett samhälle där brist på informationsflöde blev en affärsidé. Ett av få tillfällen då man tilläts vara ensam med sig själv. En stunds självreflektion till priset av en kopp kaffe – informationsbrist blev plötsligt en marknad.

I takt med att vi integrerades allt mer med informationstekniken runtomkring oss blev dessutom det betydligt svårare att ”komma ifrån”.

(Foto: PotironLight)

Redan 2009 skrev Rasmus Fleischer om postdigitalismen och hur musik äger rum. När man ser bortom kulturskillnader och förstår hur lika människor världen över faktiskt är börjar man istället söka delade erfarenheter människor mellan, och plötsligt blir plats betydelsefullt i en värld mer sammankopplad och geografiskt oberoende än någonsin tidigare. Postdigitalismen äger rum.

I en värld där kommunikation sker på en allt mer global nivå har en intressant förändring skett – man har börjat värdera händelser högt. Händelser kopplade till geografi närmare bestämt, till exempel musikfestivaler och liknande.

Det är märkligt, det där, med dialektiken mellan rummet och informationen. Romarriket byggdes på kommunikationsvägar som var precis lika snabba som den budbärare som fysiskt bar omkring på kommunikationen. Världen rörde sig inte med historiens hastighet, utan med seglets, hovarnas eller – förvisso – fötternas. Motion var inte bara en önskvärd detalj i en hälsosam och balanserad vardag, utan en samhällelig nödvändighet. Utan muskler i rörelse inget fungerande samhälle. En direkt motsats till nuet, där det många gånger känns som att det inte finns någon ork för muskler efter allt fungerande. Och, än mer, där en tidigare nödvändighet blir en av de få kvarstående möjligheterna att fly undan informationen.

Jag undrar vad de romerska budbärarna tänkte när de sprang. Tänkte de att de var en nödvändig del av imperiets informationsinfrastruktur?

Jag undrar vad de som släppte ut den första experimentella brevduvan skrev i det där första brevet. Någonting säger mig att det inte var ”Hello world”.

“Information wants to be free” är någonting som många sade back then, kring 2010. Det är onekligen en metafor så god som någon för den informationsteknologiska utveckling som skett, där mer och mer information kunnat färdas snabbare och snabbare över längre och längre avstånd, och det på ett sådant sätt att när ett visst system är på plats så etsar det fast sig i den sociala nödvändigheten – romarriket må ha klarat sig på muskelkraft, men EU skulle förmodligen kollapsa på mindre än en vecka om internet försvann helt och hållet över en natt.  Information vill kanske eller kanske inte bli friare, men den vill banne mig fortsätta vara fri när den väl blivit det.

(Foto: Zach Stern)

Det märktes inte minst när visigotera – nej, så hette de inte. Fel århundrade. Välan. De hette någonting, och informationens obändliga vilja att fortsätta vara fri märktes med väldigt omedelbar verkan när de försökte frånta den friheter i början av 10-talet. Övervakning, censur, filter – de försökte allt. Och det enda som hände var att informationen gled förbi, över, under, kring, längs med, framför, bakom, plädmönstrat, genom och – när den ville skryta ordentligt – runt försöken i tre hundra varv i sekunden.

När barnbarnen blir stora nog ska jag ta och berätta om den där gången då EU byggde en enorm brandvägg för fyra hundra miljarder euro, som invigdes med massor av pompa och ståt där det förkunnades att Europas säkerhet numera var garanterad. Den föll efter två månader, och den kollektiva kompetens som nätet byggde upp av svärmarbetet att ta ner den är bortom allt världen skådat sedan dess.

Men inte bara information vill vara fri. Människor vill det också. Nu när den fria strömmen av information är säkerställd så övergår informationsfrihet från att handla om information till att handla om människor. Om skillnaden mellan till och från.

Nu börjar solen bränna till en smula. Det kanske är bäst att antingen vända sig om eller jogga lite längre ner för stranden i jakt på skugga. Eller kanske bara jogga i största allmänhet – en annan oväntad effekt av informationsfriheten är att folk motionerar väldigt mycket mer nu. Frihet äger rum. Till och från.

Nämen, se där. En manet.

(:~~~~

(Foto: Simonov)

- Ok? Har Zak för mycket att göra eller har hon dragit på en av sina halvårssemestrar igen?
– HON LÅTER HÄLSA ATT DET ÄR…
Eniac tar en paus medans jag torkar håret med handduken. Lika bra det, han skulle ändå bara få repetera allting.
– …ATT DET ÄR, CITAT, ”RAKT UPP I DIN ALLÉ!”
Jag ryser lite. Visserligen brukar jag inte vara en språkpolis men den allt mer utbredda anglicismen går ibland lite för långt.
- Ok, meddelande till Zak: ”Vet du inte att jag bor ovanför trädgränsen?”
– OK, SKICKAT.
- Så, några detailjer om uppdraget?
– INGENTING. INTE ENS ETT FÖRETAGSNAMN, BARA EN ADRESS.
- Bara en URL? Ingenting annat, inte ens en gammeldags e-mailadress?
– NEJ, EN FYSISK ADRESS. ETT INDUSTRIOMRÅDE I ÖRKELLJUNGA.
- När hamnade jag i 1900-talet igen?
– VAR DET EN RETORISK FRÅGA ELLER SKA JAG FRÅGA DET?
- Um. Avvakta lite. Med lite tur avslöjar Zak lite mer.
Jag tar mig ut i köket där kaffet precis blivit klart. Jag slår i en skvätt mjölk och brer ett par mackor.
- Några fler nyheter?
– VISST. KONJUNKTUREN ÄR PÅ VÄG UPP, BERLUSCONIUTREDNINGEN ÄR INNE PÅ SITT SJUNDE ÅR OCH PLANEN ÄR ATT EN FULLSTÄNDIG KARTLÄGGNING AV ALLA HANS MUTAFFÄRER, ALLT SKATTEFUSK OCH ÖVRIGA OEGENTLIGHETER SKA PUBLICERAS INNAN JUL…
Fan tro’t. Det är Italienare vi snackar om. Å andra sidan kolade ju gubben för fem år sen och inte ens hans ex-fru eller andra förtrogna verkar längre vara intresserade av att förhala sanningen så vi kanske får veta allt som hände i kulisserna till slut.

(Foto: Roo Reynolds)

Jag står och häller upp resten av kaffet i en termos att ta med när Eniac säger:
– DU HAR ETT MEDDELANDE FRÅN ZAK.
Oj, det var snabbt. Jag skruvar på korken på termosen och frågar:
- Vad skriver hon?
- CITAT, ”KUL. ALLVARLIGT, ÅK DIT OCH SNACKA MED DEM. DE KÖR GAMMAL STENÅLDERSTEKNOLOGI LIKA URÅLDRIG SOM FARBROR SÅ GREPPA ROLLATORN OCH DRA DIT PRONTO! DU KOMMER GILLA STÄLLET, MASSA TRYCK OCH PYS. JAG HAR GJORT LITE SMÅFIXAR FÖR ATT FÅ DEM PÅ BENEN MEN SYSTEMET BEHÖVER EN TOTAL GENOMGÅNG. OROA DIG INTE, JAG HAR DOKUMENTERAT ALLT JAG GJORT MINUTIÖST.”
Dokumenterat minutiöst, minsann. Känner jag henne rätt så innebär det att det står ”Here be dragons” där koden är rörigare än normalt. Nå, det skadar ju inte att kolla vad det är för ett ställe, dessutom har hon fått mig nyfiken.
- Eniac, avboka lunchmötet med Roger och skicka ett meddelande till Zak att jag ska kolla upp stället i alla fall.
Jag öppnar ytterdörren och är precis på väg ut när Eniac stoppar mig.
– ETT ÖGONBLICK. DU MÅSTE TA ETT BLODPROV.
Fan. Jag vet att det inte gör ont nuförtiden, men jag har fortfarande skitsvårt för sprutor, blodprov och allting sånt.
- Öh. Jag tar det i kväll.
– DET SA DU IGÅR MED. OCH I FÖRRGÅR.
- Jamen…
– OCH DOKTORN SKICKADE ETT MEDDELANDE OCH SA, CITAT, ”SÄG ÅT DEN DÄR MESEN ATT VISA ATT HAN FÅTT HÅR PÅ BRÖSTET GENOM ATT TA DET SOM EN MAN, ANNARS SVÄNGER JAG BORT OCH TAR DET MANUELLT SOM MAN GJORDE PÅ 1900-TALET” FÖLJT AV ELVA UTROPSTECKEN.
”Och det jävliga är att han förmodligen menar det med”, tänker jag. Det är det värsta med att ha en husläkare som man känner personligen och som dessutom forskar på medicinhistoria på fritiden. Jag minns fortfarande när han på fullt allvar plockade fram sitt historiska kirurgset från Romartiden och tyckte det kunde vara lite skoj att göra ingreppet som skulle göras på lite mer traditionellt sätt i stället för att ”fuska” med titthål och laser. Jädra galenpanna!

(Foto: Annemod)

Jag tar fram den lilla manicken, trär den över fingret, hör den surra till och känner beröringen. Klart. Det gör, som vanligt, inte ont men ändå så känner jag den där oron att det kanske gör ont den här gången! Det är, trots allt, en liten nål som sticker till och tar lite blod, även fast nålen är så fin att den inte ens syns för blotta ögat.
– MINUS 17 ÅR, RELATIVT FYSISK ÅLDER. DET FINNS MED ANDRA ORD INGEN ORSAK ATT FÖRÄNDRA DIN COCTAIL UTAN VI KÖR PÅ STANDARDRECEPTET. INGA FÖRHÖJDA VÄRDEN ELLER MARKÖRER, DU ÄR MED ANDRA ORD FRISK SOM EN NÖTKÄRNA.
Jag samlar ihop den lilla medicinhögen, ”Två blå, en stor vit, två små vita och så ett par kapslar”, och sväljer allihopa i ett svep med ett glas vatten. Nåja, man får väl vara glad över att man slipper uppleva sin riktiga ålder utan får lite hjälp att hålla uppe farten hela livet.
- Ok, mamsen, får jag gå nu?
– JAVISST. OCH HA DET SÅ ROLIGT NÄR DU ÄR UTE OCH LEKER MED DINA VÄNNER!
Okej? Den var ny. Jag undrar var Eniac sniffade upp den responsen. Förmodligen en referens till något barnprogram eller nåt som passerade i ett publikt flöde och som av någon orsak fastnade i sökfiltret, men jag har lärt mig att inte fråga varifrån Eniac snappar upp saker. Vanligtvis brukar Eniac svara med en lång utläggning med massor av associationsstatistik samt annan analys- och debuginformation som jag, ärligt talat, inte begriper ett skit av ändå.

(Foto: Scott Rivera)

Väl framme vid I1:an så stannar jag i kön till accelerationsfilen och medans jag tar fram termosen och häller upp en kopp kaffe känner de sedvanliga små rycken när systemet dubbelkollar att allting i bilen fungerar korrekt. Jag lutar termosen och koppen instinktivt lite framåt när bilen börjar accelerera för att komma ut i trafiken, men rörelsen är så mjuk att inget missöde sker.

Mina nyhetsflöden bjuder inte på några större överraskningar. Emma skriver om att Piratpartiet även i år kampanjar tillsammans med sina kompisar i Riksdagen och det troliga är att vi återigen får se en minoritetsregering med en koalition mellan Centern och Miljöpartiet där Piratpartiet som vanligt väljer att stå utanför men ger sitt stöd så länge som regeringen respekterar Piratpartiets huvudfrågor. Det har funkat rätt bra i två valperioder redan så det verkar inte så troligt att läget förändras. Visserligen har Socialdemokraterna börjat komma igen i opinionen efter den totala kollapsen efter 2010 års katastrofala val, Mona Sahlins avgång och den destruktiva maktkampen och splittringen som följde, men även om de lanserade ett helt nytt program i integritets- och internetfrågor så tar det nog ett tag innan de kan börja vinna tillbaka väljare från Miljöpartiet och Vänstern igen. Så länge som det inte innebär att gamla tidens blockpolitik återuppstår så tycker jag inte att det gör något, jag gillar när många småpartier skapar en reell politisk dynamik i stället för forna tiders retoriska skyttegravspolitik med två politiska block som ägnade sig mer åt att hitta svagheter hos varandra än att försöka utveckla landet.
En annan trevlig nyhet som jag lägger märke till är att den lösa gruppering av företag, organisationer och universitet som för över ett decennium sen gemensamt löste gåtan med Alzheimer nu inte bara framgångsrikt gett sig i kamp med Parkinson utan även kommit långt vad gäller att förklara exakt hur psoriasis och reumatism uppstår och därmed inger hopp för att bättre mediciner ska kunna utvecklas kanske till och med inom några få år. Jag skriver en publik kommentar till artikeln och kan inte låta bli att ge artikeln några rep-poäng för att ge den större spridning.

(Foto: Jeff Bauche)

– JAG HAR LYCKATS TA REDA PÅ VILKEN KUND DET ÄR. DET ÄR SJÄLVASTE PIRATFABRIKEN.
Oj, det hade jag inte riktigt väntat mig. Piratfabriken har lite kultstämpel efter att de drogs in i det blåsväder som redan stormade runt Pirate Bay och när Piratfabriken dessutom stämdes för patentintrång när deras automatiska system skrev ut 3D-modeller som kunder beställde över Internet så hjälpte det till att på allvar tippa över opinionen i Sverige och synen på immaterialrätt förändrades för alltid.
- Borde inte de kunna lösa sina egna problem med tanke på att de inte direkt är tappade bakom en vagn?
– DET FRAMGÅR INTE AV DE DATA JAG SORTERAT FRAM.
Det där med retoriska frågor och AI:s, ja. En AI har fortfarande sina begränsningar när det gäller de finare nyanserna av språket.
- Ring up Sophia. Jag tror det är dags för henne att förklara lite.
– OK. RINGER.

(Foto: Qeruiem)

- Nåt intressant?
- Tror jag nog. Det finns lite lågnivåjobb i projektet som jag gärna vill att du tar.
- Sure. Hitta en slot så kommer jag.
- Ok. Ki?
– Way ahead of you. Eniac och jag har redan hittat en tid som passar.
– JAG HAR BOKAT IN DET I DIN KALENDER.
- Men vafan? Har du fortfarande kvar den där uråldriga röstsyntesen?
- Tja, du vet hur jag är. Jag gillar att höra att det är en maskin jag pratar med. De nya synteserna är lite för bra för min smak.
- Men de är ju så fruktansvärt opersonliga!
- Jag vet inte det jag, Eniac är nog rätt personlig numera med tanke på att han börjar bli rätt ensam om att låta som om han kommer från förra århundradet.
- Du är ju fan helt hopplös!
- Javisst! Men allvarligt, vad är det för lågnivågrejor?
- Jag slänger över lite filer till dig för jag ska ha ett möte nu. De borde komma prec…
Jag ser hur dörren bakom Sophia öppnas och ett antal kostymtyper travar in.
- Timing.
Sophia mimar ett ”You owe me!”, skickar en snabb slängkyss och kopplar ner. Jag undrar förstrött om hon får så mycket kodande gjort numera när hon är VD. Definitivt inte min grej, jag gillar att köra eget race och slippa massa sega kostymmöten.

(Foto: Torley)

- Det var en liten hint, ja.
- Nå, jag har lite annat att göra. Hojta om du behöver nåt!
Det krävs inte mer än en snabb blick för att inse att kortet verkligen är kört, det går knappt att identifiera någon av komponenterna längre och kortet är rejält svartbränt. Det måste ha gått en jädra överström genom drivsteget för att åstadkomma det här, inte för att jag begriper riktigt hur det gått till. Min bästa gissning är att grejorna är så gamla att nånting gav upp vilket sen orsakade en dominoeffekt som eldade upp resten.
Tack vare en hjälpsam tjej får jag chansen att stoppa tvillingmaskinen så jag kan ta bilder på dess motsvarande kort och även ladda ur mjukvaran, efter det tar jag lite allmänna foton på anläggningen och försöker kolla upp vilka sladdar som går var för att bilda mig en bättre uppfattning av läget. Den dokumentation som finns tar jag också bilder av, även om de som jobbar där erkänner att dokumentationen nog inte är helt up to date eftersom maskinerna byggts om och förbättrats genom åren.
Det blir en trevlig lunch på en av de lokala restaurangerna, lokalproducerat med mycket ekologiska förtecken precis som jag vill ha det och efter lunch börjar vi prata om hur jag kan hjälpa dem med modernisering av bland annat logistiksystemet och många andra förbättringar för att öka kapaciteten. Sen är det dags att packa ihop och åka hem så jag kan börja dissekera de sönderbrända resterna.
- Jaha, klar för idag?
- Ja, jag kan nog inte göra så mycket mer här, men jag hör av mig.
- Bra. Hur lång tid tar det tror du?
- Ingen aning, faktiskt. Risken finns att jag måste göra en helt ny lösning eftersom det kan vara svårt att få tag på samma komponenter, maskinen är trots allt rätt gammal.
- Aj fan. Nå, jag hade det på känn. Nå, ring när du vet mer. Hej!
- Visst, hej.

Vissa saker förändras aldrig.

Det var svårare att vara programmerare nuförtiden. Det krävde en hel del resande. Han hade snabbt lärt sig tjeckiska, med hjälp av arroganta kollegor och nyhetskällor på nätet. Slaviska språk var hans specialitet. Han gjorde fåfänga försök att hålla sin spanska levande genom att lyssna på radiosändningar på nätet, men hade för länge sedan glömt för mycket för att kunna tala flytande.

Kanske borde han våga sig på att påbörja ett nytt projekt igen. Det hade fungerat i Serbien, tre gånger. Vesna hade tagit över LékFon (”Läkarundersökningar och  hälsovårdsråd direkt i telefonen!”) ungefär fem år tidigare. Företaget fanns kvar och hade blivit populärt i ensligt belägna trakter. Nästan alla läkarmottagningar låg i Belgrad nu.

Idén hade han redan fått: i republiken Tjeckien rådde brist på kommunikationsbrickor. Det krävdes ett enkelt, billigt marknadsintrång med riktad information till konsumenterna och gör-det-själv-byggsatser med vars hjälp man kunde knäppa på vattenkokaren bara genom att vifta med handen. Grundkapitalet var ett problem, men inte ett stort problem.

Nu ägnade han sig på nytt åt att göra virvlande prickar till ett dataspel. Tanken var att tillverka en tunnel genom vilken man färdades i mycket hög hastighet i ett rymdskepp och undvek hinder i form av matematiska ekvationer. Bakom upplägget låg en speldesigner som läst filosofi och juridik i Holland.

Företaget ägdes kollektivt, lönen var hög men inte väldigt hög. När han ätit sitt hemlagade äppelmos med spenat kändes inte ens tanken på en eftermiddag i kontorslandskapet särskilt plågsam. Deras speldesigner var kock.

”Marietje. Potatisen var god. Tack.”

Hon låg raklång på en begagnad kotatsu och läste i en anteckningsbok. Inte på tjeckiska.

(Foto: Szczur)

”Vad förbluffande mycket ungersk science fiction det finns!” sade hon. ”Alltså, jag gick till biblioteket och de har magasin ända från sjuttiotalet som bara innehåller originalskrivna, ungerska noveller. Jag håller just på att läsa igenom 2007 års årgång nu och till och med den litterära utvecklingen är imponerande. Ha ha. Jag älskar datorvetares sätt att skriva. Den här killens novell är inspirerad av Stross copspace … en snuthistoria i rymden … men tiden är inte mogen. Hemma hos mig fjärrkontrollerar vi dörren på bottenvåningen, typ. Här går det fortfarande inte att öppna dörren utan att springa ned på bottenvåningen.”

”Brist på kommunikationsbrickor. Radiosignaler. Det skulle vi ha löst på nolltid.”

”Visst.”

Det skulle gå att importera dem genom Kirkenes i Norge, på skepp som passerade genom Arktis. Och så skulle man kunna besöka några finska vänner när man var på väg norrut för att inspektera varorna. Med den baltiska järnvägsexpressen kunde man ta sig vart man ville i de europeiska öststaterna, men främst till Kirkenes. Eller från Kirkenes, snarare. Det hade varit en massa tjafs om global uppvärmning, men det var utan tvivel billigare att importera från Östasien nu. Kirkenes, det nya Singapore, och vägen till fjärrkontrollerade vattenkokare och gästfrihet som inte krävde fysisk ansträngning.

”Ta med dig lite av det där rågbrödet till mig”, sade hon. ”Jag festade på äärettömyys.fi häromveckan och vet du, ibland känns det som om jag valde helt fel språk för mina sf-studier. En del av grejerna från förra året är helt suveräna. Risto Isomäki kör hårt. Jag skrev en magisteruppsats om Sinisalo häromåret, innan jag kom hit. Men jag var i Helsingfors då och det finns nog redan en massa doktorsavhandlingar om henne.”

”Mindre mängd verk, skulle jag tro”, sade han. ”Jag tar en tupplur.”

”Ha det så trevligt! Dina intersektioner är suveräna!”

Föryngra mig, tänkte han och kollade mobilen. Han fick två automatiska uppdateringar om en bortsprungen katt och en uppdatering från GringosplatOnline (”En strid för biodieselrättvisa och tortillas åt folket!”). Hans lag hade utmanats av Chiapas. Möjligheten att förhala alltsammans förbigick honom inte. Han tog en promenad.

(Foto: Moomettes)

Man spelade via mobil. Accesspunkter i närheten fastställde ens geografiska position och mobilen omvandlade dem rakt in i den hybrid av en vit bilförare som var ute på massmordsturné. Hans mobil var en nod i nätverket som gjorde att man kunde spela dygnet runt. Vilken lycka det var. Han föreställde sig små snabbroterande kugghjul i mobilen, kugghjul som gjorde det möjligt för en fjortonårig, finnig tjej att rädda tortillas och skolka med gott samvete tills hon blivit av med infektionen.

Han förmodade att föräldrarna inte skulle bli särskilt förtjusta om de fick kännedom om den roll han spelade i uppkopplingskonspirationen.

Jag är omgiven av ett allmänt utbrett nätverk av ansvarsfrihet och frivilliga som förser oss med uppdateringar och underhåll i utbyte mot minsa möjliga arvode, tänkte han. Han hade ägnat sig åt sådant volontärarbete i Katalonien runt 2011. Muito estudiant. De hade gjort bra ifrån sig där och täckt in de flesta av de mindre samhällena, och till och med lagt upp en smärre handelsorganisation som träffade avtal med offentliga institutioner. Utan de frivilligarbetande studenterna skulle det inte ha gått lika bra, men det skulle ha fungerat.

Ute på gatan spelade någon en hissmusikcover av en hårdrocklåt från nittiotalet. Ägarna till de små kaféerena var tacksamma för den trallvänliga melodin, som fick folk att sitta kvar och ta en kopp te till medan de lyssnade till musiken i bakgrunden. Han gick till *Bux. Ägaren hade enligt uppgift döpt kaféet efter alla sina barn. De kopplade skämtet och såvitt han visste hade de alla flyttat utomlands, till länder där franchiseföretagens moderbolag fortfarande kämpade för att inte gå under.

”Kaffe och caramelsirap, tack”, sade han. ”Med vispgrädde.” Bux hade aldrig misslyckats med caramelsirapen. Chiapas kunde vänta och det var trots allt siesta nu.

Jag var inte bättre än någon annan. Jag var antagligen värre. Den digitala revolutionen lyckades nog aldrig frambringa en enda barrikad som jag inte klev upp på. Det är inget jag ångrar, men jag skyller min iver på min passionerade läggning. Jag måste brinna för att få tummen ur och när jag väl brinner gör jag aldrig saker halvdant. Det är det kors jag har att bära här i livet.

Det var nog därför 2022 kom att bli mitt ständiga dåliga samvete. Jag brann. Jag kämpade. Jag levde och andades framtidsvisioner. Ändå lyckades jag av någon anledning inte ens leverera något halvdant om 2022. Men 2022 gav sig inte så lätt. Jag fick ständiga påminnelser om min brist på visioner om just det där årtalet.

Det började med småsaker. Min elräkning landade på 2022 kronor misstänkt många gånger. Datorn kraschade och gav mig ”Error 2022”. Jag flög flight 2022 och fick hotellrum 2022 mer än en gång. Men sådana sammanträffande kan ju hända. Det kan tyckas märkligt, men faller ändå inom det helt rimliga.

Allt eftersom åren gick vande jag mig vid att ha 2022 som ständig följeslagare. Vanans makt är stor. Till slut noterade jag knappt att de där fyra siffrorna ständigt dök upp. Det man alltid har vid sin sida är lättast att glömma. Vilken äktenskapsrådgivare som helst skulle säga detsamma.

(Foto: Thomas Brechler)

Och den digitala revolutionen? Jo, tack, den gick bra. Ur mitt kulturperspektiv gick den lysande. Redan 2010 kunde vem som helst skapa och sprida kultur i större omfattning än någonsin tidigare. Bara några få år senare tvingades upphovsrättsindustrin att kapitulera. Man kunde inte hålla kulturen i bur längre. Med teknikens hjälp bröt den sig fri och utan övernitiska och överbetalda dörrvakter frodades den.

Det var en underbar tid. I kulturblomstringens kölvatten tycktes marschen mot ett övervakningssamhälle komma av sig. Fri kultur och förtryck går generellt inte ihop. Om man är fri att kommentera och tolka sin samtid som man vill, så känner man sig fri. Men bara för att man upplever något, betyder det inte att det är så.

Kulturen bländade och förförde oss. Det är vad kulturen ska göra. Det är därför jag älskar den. Men i kulisserna utspelades ett helt annat spel. Den fria kulturen var som romarnas bröd och skådespel – en dimridå. Det vet jag nu.

På datorskärmen framför mig finns en statlig fil märkt ”Anna Troberg, objekt 2022”. Jag fick den i morse. Någon vill få mig att se bortom kulturens bländverk. Filen innehåller information om allt jag har gjort de senaste tolv åren. Där finns oändliga listor på samtal jag ringt eller tagit emot. Där finns listor över alla sökningar jag gjort på nätet, vilka sajter jag besökt och vem jag haft kontakt med, hur, när och var. Man kan följa varje steg jag tagit. Filen minns allt det jag själv glömt.

(Foto: Paul Henman)

Jag har inget minne av att jag tagit en kaffe på det där kaféet på Söder. Men likväl sitter jag där på en bild och ler med min kaffekopp i högsta hugg. Det var tydligen den fjortonde juni 2014, strax efter att jag klivit av pendeltåget från Jakobsberg och strax innan jag gick till Coop och köpte en liter mjölk.

Ett år senare, 2015, stötte jag tydligen ihop med en person på T-Centralen. Jag minns varken händelsen eller mannen, men filen minns och flaggar mötet som misstänkt. Och visst, på bilden ser det ut som om våra händer för ett kort ögonblick möts, kanske för att överlämna något åt endera hållet. Jag minns inte detta, men mannen jag råkade stöta ihop med minns nog. Medan jag har tillbringat åren sedan dess lyckligt ovetande, har han tydligen spenderat dem inlåst för omstörtande verksamhet.

Sommaren 2010 var varm. Nu är det kallt. Det är nyårsafton 2021. Om ett par minuter slår klockan tolv och året som förföljt mig så länge inleds. Jag vet att det är i elfte timmen, men nu ser jag min vision om 2022 klart. Nu förstår jag varför årtalet förföljt mig. Det är dags att kliva upp på barrikaderna igen. Det är inte för sent än. Det är aldrig för sent.

Olof har redan berättat om att människosynen förändrades när Piratpartiet kom in.

Wikileaks – med ny bas i Sverige – hade fått upp intressanta svenska läckor. Dokumenten om utförsäkringarna som släpptes strax efter valet när arga anställda på Försäkringskassan fick nog skapade en våg av politisk aktivitet. De utförsäkrade började tala om att bilda ett eget parti. I stället för att kräva sjukas rätt hade de börjat kolla på ett gammalt förslag från Miljöpartiet som varit undangömt i den svenska politiken i tio år – medborgarlön.

I början hade man varit fast i tanken att en socialdemokratisk regering skulle lösa problemet. När man såg att så inte var fallet gjorde man det som många människor gör när det gick för långt. Man tog upp den knutna näven ur fickan.

I början gick det trögt, många ville fortfarande lösa problemet inom de gamla ramarna. Det var när en utförsäkrad fick chansen att skriva om sina upplevelser i en bok om informationspolitik som diskussionen tog en helt ny vändning.

Det började röra på sig bland de utförsäkrade. Soppkök anordnades, föreläsningarna ökade i antal. Dörrknackning, mer läckta dokument, samarbete med Piratpartiet för att skydda läckorna på Försäkringskassan. Bollen rullade fort.

Samtidigt hade avhandlingen Arbetssamhället fått en rejäl skjuts inom akademien och de utförsäkrade hade börjat twittra en masse. Nu gifte sig samtalen över twitter. Intellektuella och utförsäkrade samtalade, några inom gammelpartierna hoppade av sina respektive partier i riksdagen och stärkte nu Piratpartiets riksdagsgrupp. Den cementerade blockpolitiken började röra på sig, det var ju inte längre valrörelse, det gick att samarbeta över partigränserna igen.

Informationsfrihet blev genom läckorna från försäkringskassan inte bara en abstrakt fråga. I stället blev det en fråga om vilket samhälle vi ville ha. Diskussionen om myndighetsutövning och kritiken mot social ingenjörskonst och byråkrati skedde parallellt med diskussionen om grundinkomst vs arbetslinjen. Gamla sossar och folkpartister upptäckte plötsligt att de stod på samma sida. Kristdemokrater och vänsterpartister pratade med varandra. Moderater och miljöpartister diskuterade. Pirater och… nej vänta nu Centerpartiet kom visst aldrig in i riksdagen det här året. De blev det första politiska offret för en förlegad diskussion om det som nu kallas arbetssamhället.

(Foto: Jaime)

En ny skiljelinje började skymta i svensk politik. I stället för arbete – kapital började man tala om basar – katedral. Nyckelord var antimarknader vs fria marknader. Småskalighet vs social ingenjörskonst. Kreativitet vs tvång. Man talade inte längre om rätten att få betalt utan om rätten att få skapa. Om att delta vs att konsumera.

Kanske var det frågan om arbetet som gjorde att förespråkarna för fri mjukvara började höras i samhällsdebatten på allvar. Eller de läckta dokumenten som visade Apples hemliga avtal med Microsoft, Google och ett stort svenskt universitet? Jag vet fortfarande inte vilket. Det första som skedde hade varit en massiv flytt från Facebook till Diaspora och Appleseed. Sedan kom de där miniservrarna. Ja, ni minns de där som alla köpte för bara några hundringar och gjorde hela kommunikationen på internet privat på riktigt. Principen med peer2peer visade sig inte bara fungera på bittorrent utan som en princip för hela internet och att i2p blev en framgångssaga säger väl det mesta.

De som var kvar i arbetssamhället stod förvånat och såg på hur marknader och politik flöt ihop på ett sätt som inte gick att förstå. En del gamla pirater hängde inte heller helt med i svängarna. När jag tog Eben Moglen till riksdagen bjöd jag in Andreas Ekström, Agneta Lindblom-Hulten och Alfonz Karabuda. Sedan tog det några veckor. Utspelet på Netopia var ingen beredd på. Men det fick återverkningar över hela världens medier.

Allt det där skedde innan 2022 och jag vet att kronologin är rörig. Men det är inte så lätt att sammanfatta samhällsutvecklingen på några tusen tecken. Det gick ju så fort alltihop. Kunskapssamhället var här innan vi ens lärt oss ordet. Piratpartiet 2010 var en av många pusselbitar i något som var så enormt mycket större än oss själva. Vad som hände över världen i övrigt har jag inte ens hunnit beröra. Men låt mig säga som så att vi byggde om tillsammans. Var och en med sin lilla del.

Nu är det 2022. Valet handlar om garanterad grundinkomst åt alla. Det är så gott som klart. De som annars har chans att skrälla ordentligt i år är Planka. Vi får se hur det går.

När man började tillverka intelligenta kroppsdelar drygt 15 år tidigare, var det inte många som förstod att detta snart skulle innebära en väldigt stor förändring för människans framtid. Idag vet vi alla i Eurasien hur tråkigt man hade förr i tiden. När man inte vågade göra saker som man ansåg farliga bara för att man var rädd  för att skada sig. När jag idag hoppar ner från min balkong 5 våningar upp, så är jag inte alls orolig för att göra illa mig. Eftersom större delen av min kropp redan idag är syntetisk, så vet jag att mina C-Leg Superior™ lätt klarar av höjder på 15 meter. Det fina med mina C-Leg Superior™ är att när jag väl köpt mitt första par  så får jag gratis livstidsuppdateringar på dem. Det innebär bland annat, att när jag för en tid sedan spräckte ena benet i ett lite för vågat stunttrick från Baltic Culture Centre™, så laddade jag bara ner instruktioner och drivrutiner till min portabla RepRap. Med den skrev jag ut reservdelar och vertygen så att på plats, kunna laga, och uppgradera mina gamla trotjänare.

En annan tanke som är underhållande är hur bildade folk kände sig på den tiden. Jag minns hur min bror en gång sagt; ”att ju mer jag lär mig om datorer, ju mer förstår jag hur lite jag verkligen kan.” Det är en sanning som är lika sann då som nu. Ingen pratar dock längre om datorer, man pratar om tjänsterna som utförs, eftersom det mesta idag använder någon form av dator. Människor pratade om hur snabbt de fick tillgång till information med sina gigabitlinor och sina 6-kärniga processorer. Man förstod inte då att tangentbordet var ett utdöende fenomen. Visst, tio fingrar kan arbeta väldigt snabbt tillsammans. Men jämfört med hur snabbt man kan tänka samma information, så förlorade fingerinmatningen kampen mot nervtrådsinmatningen. Med både petabitlina och 128-bitarskärnor inbyggt i varenda elevs huvud den dagen de börjar skolan så har informationssamhället tagit ett jättekliv. Idag processerar människors hjärnor mer information på en dag, än vad en genomsnittlig västerlänning kunde ta in på ett år.

(Foto: Kozumel)

När eleverna fick fri tillgång till sina studiemedel, och i förlängningen all tryckt facklitteratur, så avancerade tekniken fort. Efter att regeringen godkänt ett svenskt avsägande från patentverksamheten blomstrade landets forskning mer än någonsin förr. Då alla hade möjlighet att utveckla allt startades nätverk av genier upp på många ställen. Här såg näringslivet sin chans till att håva in stålar. Så företagen rekryterade nördarna på löpande band, fler företag flyttades till Sverige under den här tiden än under de 200 åren tidigare. Det ledde så småningom till gigantiska skatteintäkter som fick politikerna att bara kasta pengar ifrån sig så fort tillfälle gavs, eftersom man fått in mer än vad man någonsin skulle kunna göra av med på ett planerat sätt.

Sveriges medellivslängd idag ligger snäppet över 95 år och höjs med ett år, varje år. Eftersom nya mediciner nu dyker upp var dag så behöver folk inte längre gå runt sjuka. Man bara laddar hem nya recept till sitt MedDex™ som blandar ihop medicinpulvret på en kvart, sen strör man ner det i en latte eller milkshake och dricker sig frisk. Nu med all ny teknik så behöver man inte längre jobba 8 timmar om dagen, eftersom det oftast räcker med 2. Med all den fritiden har befolkningen kunnat lägga mycket mer tid på ideellt arbete. Få åker till exempel på fylleresor till Sydeurasien längre. Istället far man på biståndsresor till mindre lyckligt lottade nationer för att utbilda dem i den nya tekniken och hjälpa dem på fötter, för att i förlängningen kunna komma in på vårat spår, och bli en del av vår växande gemenskap.

Efter piraterna tog sig in i maktkorridorerna så lyckades vi även stoppa de eskalerande övervakningslagarna som var på gång då. När våra riksdagsledamöter kunde sätta sig ner med resten av våra folkvalda och på djupet förklara problematiken med stora databaser och blind tilltro till makten, så var det förvånansvärt få som satte sig emot oss. Självklart finns det fortfarande bakåtsträvare som försöker ta oss tillbaka till Preljustiden. Människor som vägrar erkänna sig besegrade när de vet de har fel, men sådana kommer vi nog alltid att ha runt omkring oss.

Arkivariens not: föremålet tycks vara ett bärbart lagringsmedium av en typ som var vanlig kring 2010, men som senare fasades ut till förmån för molnbaserade alternativ. Bilderna är övervägande från åren mellan 2008 och 2012, medan texterna tycks vara skrivna 2022, men på grund av en blandning mellan fysisk och filmässig korruption är det svårt att säga med säkerhet. En absolut övervägande andel av innehållet är förlorat, men tycks ha varit av främst personlig art. Det enda som återstår med relativt oskadat material är en mapp vid namn ”Nostalgi”, där ett antal bilder sitter ihop med en tillhörande och förklarande text. Det tycks ha funnits oöverskådligt mycket annat innehåll (främst bilder, varav många påminner om sälar), men endast denna har visat sig vara möjlig att återskapa med någon slags läsbarhet. Ursprunglig innehavare är okänd, men tycks ha befunnit sig främst i Stockholmsområdet.

Nedan följer en provisorisk sammanställning av innehållet. Notera att föremålet fortfarande är under utredning, och att avvikande information kan framkomma i framtida revideringar.

[start arkivmaterial]

Tillhörande text: vissa dagar verkar nästan sagolika, du vet? Som i en serietidning, fast på riktigt. Den här bilden försöker fånga en viss dag år 2011, när jag och min framtid träffades för första gången på ett piratevent. Kanske var det årsdagen efter att vi kom in i riksdagen? – Jag glömmer aldrig den dagen, men datumet tycks glida undan fortare än en Zergling på speed!

Tillhörande text: 2009, inför EU-valet. Det var på många sätt en ung och oskyldig tid. I alla fall ser den ut så så här efteråt. Kanske alla tider gör det när de är tillräckligt långt borta? Mina – och inte minst mina kollegors – texter från den här tiden [inte tillgängliga för tillfället ark.anm.] utmålade det som en tid av strid, kamp och närmast ohemult mycket arbete, men nostalgins lila skimmer ställer sig i vägen. Vi lyckades ju eventuellt stoppa det mesta som vi kämpade mot då – kanske är det därför?

Tillhörande text: kameror. De ville sätta upp dem överallt. I slutänden även i folks hem. Det var då den stora uppsvingen för Piratpartiet började. Ironiskt nog började den av sig själv, innan någon av oss hann ana vad som var i görningen. Helt plötsligt hade vi flera hundra tusen medlemmar, och det svåra var inte att bilda opinion utan att försöka dämpa den. Vi var nära revolution flera gånger, men lyckades stävja viljan till förändring till nästan – men inte riktigt – revolutionsliknande reformer i stället. Vem hade trott det?

Tillhörande text: ibland saknar jag nästan den där tiden. Både det oskyldiga 2009 och de lite mindre oskyldiga nästanrevolutionsåren 2016-2018. Vissa gånger såg det väldigt mörkt ut just där och då, men det var ändå någonting i att veta att det som gjordes var viktigt för framtiden. Kritiskt. Det var alltid på allvar, men då fanns det en känsla av att vara än mer så – som om allting hängde i luften, och det enda som förhindrade katastrofen var vi ensamma aktivister. Vi var förstås aldrig ensamma, men det kändes så. Det är märkligt att vara nostalgisk till en sådan känsla. Det var bättre förr, för att det var sämre?

Tillhörande text: där är vi ju! Inte alla, förstås, och inte de som kom efter hand, men ändå. Vi. Det som blev så mycket större med tiden. Det gick aldrig att säga att alla var där – inte ens på årsmötena – men vi var ändå så många. De flesta av oss från den tiden är förstås borta nu, ute i världen för att bilda nya piratpartier lite överallt. Jag undrar om vi någonsin kommer att samlas igen?

Tillhörande text: stackarna. Under de sista åren innan det blev bättre så arbetade de närmast ihjäl sig. När det var som värst gick det nästan att se på dem hur de åldrades. Fortare än ett dåligt men smittsamt skämt på den gamla tidens nätforum. Jag vet inte var de tog vägen, men jag hoppas det innehåller många möjligheter att varva ner och andas ut. De förtjänar det. Jag tror ersättare Drott – hon är fortfarande ersättare efter tre år, och vägrar resolut ta på sig någon annan titel – ibland drabbas av samma sak. Fast inombords.

[slut arkivmaterial]

Arkivariens slutnot: det tycks som att det mesta är relaterat till en rörelse kallad Piratpartiet, som verkade mellan 2006 och 2026. Rörelsen upplöstes efter ett extrainsatt årsmöte när partiet i valet 2026 fick egen majoritet. Den period av ”nästanrevolution” som författaren talar om inträffade 2016-2018, och bestod av en eskalering av den spiral mellan övervakning och motstånd som inleddes något årtionde innan. De som kunde undvika övervakningen på teknisk väg gjorde det, men det stora flertalet valde att ta sig ur övervakningssamhället med våld i stället. Piratpartiet arbetade under dessa år enligt parollen ”ordning, inte övervakning”, och arbetade för att göra undvikandet av övervakning lättare på individuell nivå samtidigt som de försökte avskaffa den på lagstiftarnivå. Detta för att göra våld onödigt, och därmed återställa ordningen. De lyckades, men inte förrän många tusentals medborgare dött i sammandrabbningar med övervakningsmakten.

Författaren är fortfarande okänd, och ingen av de personer nämnda i texten har ännu kunnat konsulteras för eventuell input angående materialet. En kopia av detta dokument finns tillgänglig för kritisk granskning hos arkivet för digital historia, under versionsnummer 1.0. Vänligen observera att en revidering pågår, och att en mer utförlig dokumentation kommer att finnas tillgänglig inom kort. Notera därför alltid versionsnumret vid eventuella referenser.

Jag är glad över att världen samt de som lever och verkar i Sverige har insett att friheten på internet är viktig i frihetskampen. Flera av politikerna idag var med och kämpade för att andra länders rop på hjälp och frihet skulle höras på nätet. Nu vet vi att nätfriheten måste kämpas för i demokratins namn, varje dag, överallt. Alla ska ha möjlighet att finna sig själv och andra med hjälp av nätet, utan rädsla för att det man gör registreras och lagras. Alla, oavsett kön, sexualitet, hudfärg, ursprung, handikapp, ålder eller politisk åsikt, har rätt att kommunicera och söka information fritt och utan insyn.