2022. Det var ett nästan magiskt år i svensk politik. I alla fall anser man det nu för tiden. Det är inte troligt att de som då levde visste att det som skedde innan dess fick stor betydelse för vad som skedde det året. Så här i efterhand var folk mest förvånade över att det hade tagit så lång tid.
Demokrati hade innan varit ett löst begrepp. Det hade slängts runt i debatter utan att de politiker som skulle tjäna folket – men som istället sÃ¥g det som ett jobb där de själva fanns i centrum – förstod exakt vad det innebar.
SÃ¥dana dumheter.
”Demokrati” pÃ¥ den tiden var att människorna röstade pÃ¥ ett Ã¥siktspaket. Man förväntades ha en Ã¥sikt i alla frÃ¥gor och ett klart svar pÃ¥ dem och alla som bara satte sig in i ett fÃ¥tal frÃ¥gor utan att vara en utnämnd expert för ett av de bara sju (historierna är rörande överens om detta, hur osannolikt det än lÃ¥ter) riksdagspartierna.
SÃ¥ hur kom det sig att dessa personer inte riktigt visste vad demokrati faktiskt innebar? De fick i alla fall lära sig det när de började tafsa lite väl mycket pÃ¥ den. Och dÃ¥ kom fokuspartierna fram. Det som idag är mest känt under sitt nuvarande namn började en gÃ¥ng som ”Piratpartiet”, en självironisk anspelning pÃ¥ det namn som den dÃ¥varande gigantiska musikindustrin försökte demonisera kulturspridare med.
Det har redan skrivits spaltmeter om hur partiet kom in i riksdagen och vad det uträttade. Än mer har skrivits om hur den bransch som dÃ¥ var en gigantisk mellanhand mellan kund och främst musiker, men även fotografer, skÃ¥despelare och andra kulturarbetare – nästan helt dog ut. BildbyrÃ¥er, skivbolag, spelutgivare. Tramsiga namn pÃ¥ bolag som hade som enda syfte att tjäna pengar pÃ¥ nÃ¥got sÃ¥ simpelt som att förmedla kontakter och PR.
Jag antar att somliga av ni som läser den här artikeln nu tror att jag har kommit ifrån ämnet lite, men det är viktigt att förstå den koppling som under hela nittonhundranittiotalet och en bra bit in på tvåtusentalet. Dessa bolag hade anställda, vars enda roll var att få den sortens lagar de ville ha . De kallades lobbyister, och deras enda vapen var vältalighet och vinklade siffror som styrkte den egna ståndpunkten.
Och det var detta som tog slut 2022.
För att skydda mot ”vinstförluster”, ”pedofiler”, ”terrorister” och andra bekvämt diffusa hot sÃ¥ hade man huggit stora delar i demokratins rättigheter. Vid vissa tillfällen var den svenska staten mer lik Sovjetunionen (se sida 35) än en demokrati – trots att personer som utÃ¥t föresprÃ¥kade kapitalism ibland satt vid makten. Skillnaden mellan ”blocken” var dock mycket liten.
Folket fick till slut nog, men det tog de stora åsiktspaketen till partier ett tag att inse det. Det var säkerligen en stor chock när det sista av dem åkte ut år 2022. Och det var en ännu större chock för de som tidigare arbetat med att förleda hjärnorna på överarbetade riksdagsledamöter som hade för mycket att tänka på.
Nu mötte de andra utmaningar. Sexton olika partier – där alla hade sin egen uppfattning. Somliga konkurrerade med varandra om samma stÃ¥ndpunkt, men somliga njöt av ett monopol pÃ¥ sin frÃ¥ga och fick därmed driva den som de ville. De gamla representanterna hade skrattat till en början. De ansÃ¥g inte att landet kunde fungera sÃ¥vida inte de med sina ”allvetare” tog ledningen. De sÃ¥ kallade ”Alliansen” och ”Rödgröna”, impotenta Ã¥siktspaket utan smak eller form som de var, blev dock skräckslagna när de sÃ¥g hur bra det gick när folket röstade mer efter ett fÃ¥tal frÃ¥gor istället för den gamla formen.
Det skratt de hade frammanat ur sina strupar höll pÃ¥ att kväva dem när de sÃ¥g vad ”fokuspartierna” faktiskt kunde Ã¥stadkomma. Och det är lika bra det.
Otroligt som det kan lÃ¥ta sÃ¥ fanns det pÃ¥ den tiden en spärr. 4% av rösterna krävdes för att fÃ¥ komma in i riksdagen. FÃ¥nigt, javisst. PÃ¥ den tiden ansÃ¥g man det vara ett nyttigt verktyg för att ”säkerhetsställa demokratin”. Det säkerhetsställde demokratin genom att göra en stor del av rösterna verkningslösa. Den politiker frÃ¥n nÃ¥got av vÃ¥ra 216 partier som idag skulle göra röster verkningslösa och kalla det demokrati skulle bli avskedad pÃ¥ fläcken.
Och det var det som hände 2022. Det gamla sparkades ut och det som fungerade, folkets vilja, kom in – även om förändringen förstås inte var total över en natt. Men alla ledamöter i vår riksdag och de som idag går till valurnan med sina röster har dessa första pionjärer med det självironiska namnet att tacka för allt. Det vore fel att säga att demokratin började detta år, men det är svårt att komma ifrån årtalet 2022 i den svenska demokratins historia.
Jonathan Rieder jobbar som fotograf och gillar att fundera över saker som är, kommer bli och aldrig sker.
