I slutet av juli när det är som varmast sitter vi inne i en relativt sval studio och tar en omtagning på sista scenen i min nya film. Inspelningen av slutet är en del då nyfikna fans är helt borta från tagningarna. Annars händer det att några får lov att följa med i ett par timmar under en tagning. Jag brukar lotta ut den möjligheten till de som donerat pengar till min verksamhet eller köpt en av mina filmer från hemsidan.
Intervjuer med både mig, skådisar och andra medarbetare i filmen läggs också upp på hemsidan där mina sponsorer syns tydligt i marginalen. Även produktplacering är inte helt ovanlig. Lite tråkigt med reklam kan man tycka, men alternativet, att förfölja mina fans som laddat ner mina filmer, tycker jag är förkastligt. Syftet med mitt filmskapande har alltid varit att mina verk ska spridas och nå många människor eftersom jag då berör jag fler. Charmen att beröra är alltid det som varit min drivkraft och jag vill att alla mina fans ska ha möjligheten att nå det jag skapar, oavsett vart i världen de bor.
Förutsättningarna för mitt yrke är annorlunda idag än när jag gav mig in i branschen. Jag är tvungen att göra fler projekt och ha fler sponsorer än tidigare, men utan förändringarna som skett hade jag aldrig blivit känd.
På grund av uppmärksamheten fick jag statligt stöd för att fortsätta spela in nästa film. Svenska Kulturinstitutet, den organisation som nu fördelar bidragspengar till bl a filmproduktioner har en stor budget, då staten slutligen insåg vikten kultur hade på invånarnas välmående. Mer kultur innebar lyckligare befolkning. Dessutom går även en del av pengarna till nya och mindre välkända kreatörer för att uppmuntra nyskapande och annorlunda kultur.
Jag har även satt upp en del teaterföreställningar. De spelas ganska precis som förr, med en väsentlig skillnad. Pjäserna spelas in och släpps sedan efter att sista föreställningen varit. Man kan säga att det fungerar ungefär som SVT-play fungerade för 10 år sedan. Detta har resulterat i att en pjäs kan spridas över hela världen och intresset för teater har ökat markant, även hos yngre publik. Tack vare att min första pjäs spreds på nätet sålde biljetterna för nästa slut, trots att jag inte var ett känt namn sen tidigare. Det har jag att tacka internet för, utan spridning hade jag aldrig fått uppmärksamheten och inte heller ersättning.
(Foto: Alan Cleaver)
Mina produktioner är inte jättestora, jag tjänar heller inga enorma summor pengar. Jag har däremot gott och väl tillräckligt för att kunna betala min personal, mina skådisar och försörja mig och min familj. Pengarna räcker även till att finansiera nästa uppkommande produktion.
Jag trivs på det här sättet, mina filmer och mina produktioner når ut, jag har ett stort antal människor som donerar pengar till mina projekt varje månad då de vill uppmuntra det jag gör. De flesta produktioner jag gör visas på svensk biograf, som för övrigt är ganska billig nu för tiden då dagens bioteknik för hemmet har blivit billigare. Biograferna konstaterade att de hade för höga priser för att folk skulle köpa biljetter. De flesta filmer spelas i 3D, eftersom den tekniken ännu inte är vanlig i hemmet. Bio är numera för vanliga människor som kanske inte har tekniken hemma eller som tycker om den mysiga känslan att se film med andra och få lite större skärm och lite bättre ljud. Inte ett jättedyrt lyxalternativ som det var förr.
Mina tankar återvänder till tagningen, jag spelar upp den på min dator en gång till och bestämmer mig sedan för att vi är klara för idag.
”Vi ses ikväll på festen!” säger jag innan jag går ut i personalrummet för att dricka ett svalkande glas vatten. Det är min födelsedag idag och en stor fest kommer hållas i en lokal i närheten för mina medarbetare och fans. Konstigt att bjuda in sina fans tycker vissa, men dem är trots allt det viktigaste jag har, och det är oerhört viktigt att visa dem hur mycket de betyder för mig. Utan dem hade jag inte varit där jag är idag, det är tack vare dem som mitt liv går runt.
Detta är min vision om hur mitt liv ser ut om 12 år. Det är den här framtiden jag ser med Piratpartiet och den framtid jag kämpar för. Mycket krävs av branschen jag vill jobba inom för att ställa om sig, men det går. Jag tror på framtiden.
Tess Lindholm
Teaterapa samt film- och fotointresserad är tre saker som beskriver mig väl. Jag är en 19 år gammal riksdagskandidat för Piratpartiet vars stora dröm är att i framtiden jobba som filmregissör.
Jag är utbildad skådespelerska med stort intresse för kultur men är även tekniskt intresserad, även om jag knappast kan klassas som ett digitalt geni.
Anledningen att jag blev aktiv i Piratpartiet är flera. Den främsta är att jag såg partiet som det enda som drev mina hjärtefrågor i rätt riktning. Jag hoppas på att i höst sitta i riksdagen och kunna vara med och påverka politiken som skapar min framtid åt rätt håll.
