2022 i backspegeln
Jag har varit på en begravning idag.
Det har blivit många sådana nu, men jag antar att det måste hända någon gång. Vissa saker förändras aldrig, som känslan av att säga farväl till någon man har känt och sett upp till en längre tid, och någonstans inse att den människan aldrig mer kommer tillbaka.
Å andra sidan väntade jag mig aldrig att leva såhär länge. Jag tror inte att någon av oss som finns kvar gjorde det…
Med insikten och sorgen kommer minnena, och ikväll ska jag ägna mig åt att se bakåt. Vi hade en lång vänskap bakom oss, som gick upp och ned en hel del genom åren, och det blev långa uppehåll ibland, men… på något sätt hittade vi alltid tillbaka.
Jag minns när vi lärde känna varandra, back in the days, när jag dragits in i ett politiskt parti i vredesmod, under det turbulenta 10-talet. Ett decennium som präglades av svår växtvärk när samhället på allvar började skena in i en ny fas. Vi var… eller blev, ganska naiva idealister. Den där sorten som frodas i tider av förändring.
Piratpartiet, förresten… Vilket jävla namn. Det används fortfarande idag som ett skolexempel i utbildning av memetiker.
Jag menar inte naiva idealister på ett dåligt sätt – hade det inte funnits arga, naiva idealister, hade vi fortfarande slagit varandra i skallen med stenyxor. Jag drar mig till minnes en diskussion om konservativa och progressiva från den tiden, där min konservativa motståndare orerade om att liberalers dröm om ”det perfekta samhället” och hur farlig den var för samhällets stabilitet. Sanningen – om det finns en sanning alls där ute – är ju att om man inte strävar efter just det perfekta samhället, kommer man ju aldrig närmare det. I bästa fall bevarar man status quo ett tag till innan saker och ting oundvikligen börjar glida åt det motsatta hållet istället. De konservativas nytta ligger möjligen i att ifrågasätta nya idéer innan de tillämpas, och bromsa progressiva vildhjärnor lite.
Minnesanteckning: Ta reda på vad han den där ‘verklighetens folk’-killen hette nu igen. Det vore sjukt kul att titta på någon gång. Var det inte två nötter som ställde upp 2010 som båda två såg ut som Clark Kent? Blandar ihop dem jämt…
Tiotalet präglades för mig av rätt många sådana diskussioner… Pragmatism upphöjdes till någon form av dygd i vissa kretsar. Till ett fullvärdigt alternativ till ideologi. Jag minns hur jag tyckte illa om människor som med illa dold självbelåtenhet kallade sig ‘realister’, för att sedan breda ut sig i de mest cyniska och pessimistiska resonemang man kan tänka sig.
(Foto: Frank Wuestefeld)
Vad som slår mig i efterhand som ett tecken på hur naiva vi faktiskt var, var i hur vi kämpade och slet för det som då kallades internet. Vi skyddade det, vurmade om det, och reagerade i vrede på alla de av dåtidens makthavare som sökte begränsa det. Vi såg det då ganska primitiva nätet som början på något stort – en ny fas i mänsklighetens historia som skulle göra människor fria att dela kultur och idéer med varandra, och sprida information till varandra och på så sätt komma till mänsklighetens godo på alla möjliga sätt… Stärka demokratin genom att ge alla människor en röst och ett forum, till exempel.
Fan, vad vi brann för det där.
Men vi fick ju rätt i så mycket. Det är inte där jag i efterhand ser oss som naiva. Vad jag kallar naivt är att vi inte hade en aning om hur rätt vi hade. Som vanligt med framtidsvisioner, framstår de som en smula löjliga när man ser tillbaka på dem, lite som vi brukade garva åt de flygande bilarna i Metropolis på den tiden. Idag, när det som var internet då är en ”mogen teknologi”, kan jag se tillbaka och le åt den tidens hårda debatter, och piratrörelsens kamp mot alla de intressen som kämpade för att begränsa och kontrollera information och kultur.
… För vi kände oss svaga på den tiden. Underdogs som kämpade mot bolagsgiganter och konservativa makthavare som dittills hade kunnat kontrollera all information, och kämpade för att behålla makten över den. I slutänden skulle det visa sig hur otroligt fel vi haft, och hur David och Goliat-förhållandet i själva verket var det omvända. Den insikten nådde oss inte förrän på 20-talet… Eller, inte mig i alla fall, men jag var ju å andra sidan rörelsens digitala neandertalare.
2022, för att vara exakt, när Sverige slutligen började accelerera in i framtiden. Det tog ungefär ett decennium att vända på allt.
Det var när näringslivet till slut på allvar såg att vinsterna fanns i att hålla nätet öppet, och utnyttja dess förutsättningar snarare än att försöka styra dem, som motståndet kollapsade, och de makthavare som tidigare försökt bromsa och styra utvecklingen med repressiv lagstiftning hade bara att anpassa sig eller gå under, när lobbyn som ömsom köpt dem och ömsom pressat dem, övergav dem i jakt på nästa marknad.
Internet, som det fortfarande kallades av en del, var mer eller mindre en mänsklig rättighet vid det laget, och piratrörelsen hade växt, splittrats, förvandlats och breddats till den grad att man inte längre kunde tala om en piratrörelse alls. Samhället började slutligen på allvar planeras utifrån teknologins förutsättningar, och om vi i efterhand kan ta åt oss äran för något, är det kanske för att ha tvingat in frågorna på agendan, och styrt debatten. Det hade hänt förr eller senare i vilket fall som helst, men jag vill tro att våra röster gjorde att det hände med medborgarnas väl i första rummet, snarare än som våra motståndare ville – att bygga en kontrollapparat som bevakade statens intressen, den gamla ordningen och näringslivets aldrig sinande rop efter profit.
Information är makt, men mänsklig hunger efter kunskap är en kraft.
Man kan inte stå i vägen för något sådant, lika lite som man kan hindra människor från att älska eller bli hungriga – vårt behov av att kommunicera på det sätt vi vill, med dem vi vill, är inte något man bör jävlas med, helt enkelt.
Det är vad 2022 lärde det bakåtsträvande etablissemang, som jag innan hade upplevt som så mäktigt och hotfullt. I slutänden var de bara en grupp rädda små människor, som slogs in i det sista för att bevara sin relevans i ett samhälle som redan sprungit ifrån dem. Jag minns att jag tyckte synd om dem, och i efterhand undrade hur jag kunnat vara så arg…
Det är länge sedan nu.
(Foto: transCam)
Idag pratar ingen om nätet, lika lite som man pratar om luft eller kranvatten. Det finns överallt, och min interaktion med det är lika naturlig som att andas eller dricka. Medan jag skriver, sköter jag en printer som framställer reaktordelar i Arizona samtidigt som jag närvarar vid jordfästningen av min gamle vän och partikamrat i Taipei. Fysiskt befinner jag mig i en bekväm soffa i mitt hem, i en bykommun med ungefär femhundra invånare, ungefär sex mil längs Mälarens norra strand från Stockholm. Ingen vill bo i tätbefolkade städer längre, och få bryr sig om att skaffa sig ett eget fordon. Det finns ingen anledning, med goda kommunikationer och hela världen tillgänglig när jag vill, var jag vill.
Jag tillhör en av de där gamla stötarna som ibland stänger av allt. Släcker alla interface i mitt hem och kopplar ur linserna, och ser på världen helt utan ett överliggande digitalt filter. Det finns de som i princip aldrig gör det, men jag är en av de där få som fortfarande minns tiden innan varje del av världen omkring mig var uppkopplad mot alla andra, tiden då man fortfarande behövde prylar för att interagera med nätet, när vi fortfarande ‘ringde’ till varandra.
Det finns fortfarande konflikter, förstås. Det är fortfarande ingen perfekt värld. Memetikens framfart har gjort diskussionen om den fria viljans existens brännhet, och det finns fortfarande en del som ihärdigt varnar för farorna med nanoteknik och gengineering. En vild debatt pågår just nu om huruvida artificiella självmedvetna intelligenser, så kallade infomorfer, ska omfattas av de reviderade mänskliga rättigheterna, och huruvida en infomorf kan tillåtas kopiera sig själv eller delar av sig själv. Transhumanister och naturalister träter om huruvida det finns ett värde i att bevara den ursprungliga mänskliga arvsmassan eller inte…
Men ingen vettigt tänkande person försöker på allvar begränsa människors kommunikation, eller äga en idé, för hur man än skulle rättfärdiga det, vore det helt enkelt inte praktiskt möjligt. Jag tycker om att minnas det som att vi var med och drev den utvecklingen… Att vi gjorde ett avtryck, och gjorde det bra. Var det 2010 vi kom in i riksdagen eller 2014? Jag minns inte, men det spelar ingen roll.
Nå ja… Ännu en svamlig dagboksanteckning att föra till samlingarna. Det var en kul tid, och jag saknar den. Jag undrar vad vi skulle ha gjort annorlunda om vi hade kunnat se var vi var på väg, och hur fort det skulle gå, eller hur länge vi skulle finnas kvar? Vi kanske hade tagit saker med lite mer ro, och varit lite mindre arga? Å andra sidan hade det kanske inte gått lika bra lika fort om vi inte hade drivit på som vi gjorde? Det kanske hade blivit en längre och bittrare kamp utan oss? Det lär vi aldrig få veta. Det enda jag är säker på är att om jag inte hade blivit förbannad 2008, hade jag aldrig börjat blogga, och då hade jag inte lagt mig till med den irriterande ovanan att skriva långrandiga ostrukturerade texter som den här (OCH att jag hade gjort om alltsammans bara för att få se Jennifer tillträda som infrastrukturminister igen).
Det var till viss del ditt fel. Jag kommer att sakna dig.
Vila i frid.
Beelzebjörn heter egentligen Björn Nilsson, och är pirataktivist i Norrköping. Han bloggar på ‘Beelzebjörn – Out and Proud, och ogillar långa presentationer.
