Det var en mörk och stormig natt, vilket matchade alldeles perfekt med den stackars studentens sinnesstämning. Hemtentan skulle in redan nästa morgon, och trots att själva studerandet och läsandet gått som på räls så var alltid själva skrivandet det som tog mest tid och nerver i anspråk. Särskilt då som frågorna envisades med att vara så elakt formulerade – definiera först det här begreppet, sedan det här, och beskriv sedan hur de förhåller sig till varandra utifrån det här perspektivet. Oh, och glöm inte att definiera det också, när du ändå är i farten.
Just den här gången handlade det om samtidshistoria, men den stackars studenten misstänkte att det lika gärna kunde handla om fysik, juridik, sociologi eller en hel myriad andra ämnen. Det som var mest utmärkande för mitten av tiotalet var att allting förändrades, och på ett sådant sätt att allting flöt ihop med allt annat lite mer än vad ens postmodernisterna drömde om. Det heroiska arbetet inom det akademiska att försöka formulera exakt vad som hände pågick fortfarande i detta nådens år 2022, vilket inte direkt var en tröst vid åsynen av frågan:
”Hur påverkade 2015 års storskaliga kommersiella framgång för nanoteknologiska industri- och tillverkningsmetoder den fram till då rådande synen på immaterialrätt i allmänhet och äganderätt i synnerhet? Definiera nanoteknologi och den dåtida immaterialrättstanken, och analysera sedan förhållandet mellan dessa ur ett valfritt men väl definierat historiskt perspektiv. (Glöm inte att immaterialrätt och äganderätt inte var synonyma!)”
Det var den sortens fråga.
(Foto: ccarlsted)
En detalj som skänkte den stackars studenten en lite större tröst var dock att eftersom det var en samtidshistorietenta så var det inte direkt nödvändigt att gå in på de mer tekniska detaljerna av det hela – att saker hade inträffat var långt viktigare än hur, i alla fall för uppgiften. Frågan var dessutom en sådan att det gick att ta den steg för steg – först nanoteknologi, sedan immaterialrätt/äganderätt, följt av det perspektivet och slutligen analysen. Tricket är att tänka igenom varje del för sig, och sedan sätta ihop dem till en helhet. Så – en sammanfattad del i taget, bit för bit.
Nanoteknologi är egentligen ett samlingsnamn för ett stort antal teknologier, vars gemensamma nämnare är att de manipulerar materia på atomär eller subatomär nivå. Innan det slog igenom ordentligt så behövde den som ville göra någonting gå den långa omvägen att hitta råmaterial som lämpar sig för uppgiften, omforma detta på ett mer eller mindre omständligt vis, förvara det omformade materialet på ett sådant sätt att det inte gick sönder, och därefter föra det till den plats där det till sist skulle slutanvändas. Vilket är en oerhört dyr metod. Den nanoteknologiska metoden går i stället ut på tanken att eftersom allt är gjort av atomer så går det i princip att ta en bit materia vilken som helst och omvandla den till vad som helst annat. Med tonvikt på ”vad som helst” – en bit gödsel kunde förvandlas till en bit guldsmycke, med detaljerade graveringar och allt.
(De gamla alkemisterna skulle nog inte gilla den självklarhet med vilket vi så här efteråt tar denna förvandling från oädelt till ädelt för givet. Men det är bara en fotnot i sammanhanget, en kvardröjande tanke från förra delkursen.)
Immaterialrätten före 2015 var väldigt komplicerad, väldigt invecklad, väldigt utstuderad och – inte minst – väldigt dyr. Särskilt patenten var av intresse, eftersom de utgjorde ett inte helt perfekt men ändå befintligt ramverk för hur saker och ting fick utföras. Beroende på vad det rörde sig om så kunde det handla om en enkel licensiering för ett enkelt utförande, till en brutalt komplicerad väv av ömsesidigt beroende patent där alla delar måste passa ihop perfekt för att inte helheten skulle haverera ner i olönsamhet. Detta då på grund av att det gamla sättet att göra saker på fortfarande var aktivt, med alla dyra omvägar det innebar.
(Foto: Michael Jefferies)
Äganderätten var inte lika komplicerad, men ändå lika definierad av tingens ändlighet och den gamla metodens begränsningar. Eftersom det bara fanns ett begränsat antal av en viss given kategori av föremål – exempelvis Fabergéägg – så fick dessa ett marknadsvärde som korresponderade till hur svårt det var att tillverka fler av dem. Beroende på föremålets art och användning så kunde det röra sig om riktigt stora värden, men samma princip gällde för alla materiella ting: sällsynthet och/eller svårtillgänglighet + efterfrågan = värde.
Allt detta förändrades förstås när nanoteknologin kom in på scenen på riktigt. Helt plötsligt följde allting samma standardmodell – atomer = atomer, och det enda som skiljde dem åt var hur de råkade sitta ihop. Vilket helt plötsligt var lika godtyckligt som hur ett moln var format, eller vilka saker det nästan såg ut som för den som hade fantasi nog att se saker i himmelen – det enda som satte gränser var fantasin, och det enda som satte gränser för fantasin var ens förmåga att lära sig programmera.
Förändringen skedde dock inte på en gång. De som gynnades av den gamla metoden försvarade den med näbbar, klor och i vissa fall med omfattande statligt sanktionerat våld när deras intressen hotades. Det tog en gemensam aktion av människorna bakom Anonymous, Telecomix och Wikileaks för att bringa teknologins existens i ljuset. Efter ett mycket komplicerat skeende som ledde till att kineserna utbrast i ett kollektivt ”det här fungerar ju inte!” och helt sonika publicerade alla patent – västerländska som österländska – online, så visade det sig att den nya metoden låg inom allas räckhåll, och att i princip vem som helst som hade en dator kunde bygga närmast vad som helst av vad som helst.
(Foto: Greenacre8)
Denna demokratisering av den nya metoden stötte förstås på juridisk patrull redan på en gång. Nästan överallt innebar den redan existerande immaterialrätten ett förbud mot att använda den, och vissa länder gick till och med så långt att de införde existensförbud för föremål som inte skapats på ”det gamla hederliga sättet”. Ett förbud som satte myror i huvudet på väldigt många som försökte driva igenom det – metoderna ledde ju till närmast exakt likadana slutprodukter, och det enda som skiljde dem åt var priset på marknaden.
Detta var dock bara nästan överallt. Det fanns ett undantag, och det var ett litet land i norra delen av den Europeiska Unionen. Av en slump hade en mycket omfattande reform av immaterialrätten inletts efter 2010 års val, och efter att alla utredningar och betänkanden och remissinstanser hade passerats så stod inledningen av år 2015 med en synnerligen omarbetad version av lagstiftningen i förfogande. En version som inte hade haft den nya metoden i åtanke men som ändå inte förbjöd dess användning.
Där resten av världen förenade sig i Acta-visionen om en utopiskt piratkopieringsfri global marknad, ställde sig det lilla landet i en lite mer neutral position och antog en policy som – förvisso – formellt fortfarande gick igenom de tomma rörelserna att fördöma piratkopieringen rent retoriskt på ett högt principiellt plan, men som i praktiken tillät den för privat bruk för alla inom nationens gränser. Och, efter 2016, även kommersiellt.
Ingen kunde förutspå den nya metodens ankomst, så det gjordes fortfarande något av en åtskillnad mellan piratkopierade fysiska varor och dito virtuella sådana. Acta-fördragets genomdrivande placerade dem dock på samma bord redan innan de blev identiska, vilket var förödande när den nya metoden väl anlände. I och med att denna i praktiken blev förbjuden i resten av världen så blev det lilla landet i norr den enda frihamn som den nya tidens innovationsförespråkare kunde agera i. När alla andra platser i världen slog ner stenhårt på varje tendens till den nya metodens framväxt – med extremt våld i vissa länder, som i den ökända London-incidenten – formligen flockades tiotusentals extremt högteknologiska innovatörer och entreprenörer till landets inhemska (och numera mycket dynamiska) marknad.
Pust.
Den stackars studenten nickade åt sin sammanfattning, och tänkte att även om det inte riktigt är helt akademiskt korrekt att kalla en komplicerad teknologisk metodreform med vitt omfattande sociala och politiska effekter på samhällets grundstruktur för ”den nya metoden”, så var de stora dragen korrekta, och kunde akademifieras senare under natten. Det historiska perspektivet, dock, är lite knivigare. – Fast å andra sidan – föreläsaren talade om Giddens struktureringsteori, och om det kombineras med Bourdieus habitusbegrepp på ett sådant sätt att det appliceras över tid så borde det räknas som ett historiskt perspektiv.
Den stackars studenten tittade ut genom fönstret och såg att det började gå från att vara en mörk och stormig natt till att bli en ljus och stilla morgon. Giddens/Bourdieu blir det.
(Foto: Tim Lauer)
Anthony Giddens använde redan fyra årtionden tidigare ett begrepp för att komma förbi den inneboende spänningen mellan makro- och mikrosociologi. Det ena producerade förvisso förutsägelser om den sociala verkligheten, men gick ändå inte riktigt att förena med det andra. De överindividuella sociala strukturer som determinerar individuella livsöden tycks å ena sidan inte vara helt heltäckande, i och med att individer fortfarande har en viss grad fri vilja. Å andra sidan råder inte ett tillstånd av sant existentialistisk frihet, utan individen finner sig många gånger bunden av sina sociala omständigheter.
Detta begrepp är ”strukturation”, och går i all korthet ut på att det dels finns kvarvarande överindividuella strukturer från tiden före individens tillkomst som denne obönhörligen måste anpassa sig till – exempelvis språk, kultur, arkitektur etc. Detta kan individen inte göra någonting åt – det som har varit har varit, och är som det är. Det individen kan göra, däremot, är att använda dessa kvarvarande strukturer för att uppnå sina egna önskningar – genom att spela enligt spelets regler, så att säga. Om individen spelar tillräckligt väl kan till och med önskningar om att förändra strukturen bli uppfyllda – men då bara genom dialektiken mellan struktur och agent.
Poängen med detta är att komma bort från tanken på att individen är ett hjälplöst offer för sociala omständigheter, och från tanken att individen är suverän under gud utan några som helst begränsningar. Sanningen ligger någonstans däremellan – med inslag av bäggedera ibland.
Pierre Bourdieu var inne på samma tema med sitt habitus-begrepp. Ett habitus är en persons medvetna och omedvetna sätt att vara i världen, och formas främst genom den sociala miljö denne befinner sig i. Dels då rent fysiskt, i termer av de saker denne brukar göra eller vilka platser som brukar besökas, men också mentalt, i termer av vilka saker som spontant dyker upp i sinnet eller vilka saker som tenderar att utgöra en mer medveten närvaro. Kort sagt – ett habitus är en persons totala sätt att vara i världen, hur detta än är.
Som synes så rör det sig om makro/mikro igen. En persons habitus formas av miljön, men lämnar ändå fältet öppet för att individen ska ha en egen vilja. En persons habitus är determinerat av omgivningen, men en persons handlingar är inte överdeterminerade av denna. En person som är född på sextiotalet är formad av den tidsanda som rådde under dennes uppväxt; detsamma för en person född på nollnolltalet. Dessa personers handlingar kan förklaras och förstås, men inte alltid förutsägas, utifrån detta. Och även om en person med största sannolikhet blir på ett visst sätt av en viss miljö, så är detta inte slutet på berättelsen. Att vara formad av sin miljö innebär inte slutet på subjektiviteten som sådan – bara att en viss subjektivitet har formats.
Vilket skulle vara detsamma som att säga att människor är olika, om det inte vore för att människor ändå – på makronivå – tenderar att visa upp synliga habitus som kollektiv. Så formandet av habitus följer någon slags logik i stor skala, men producerar ändå individuella individer. Återigen ett bäggedera mellan individ och kollektiv, med andra ord.
Den stackars studenten tittade ut genom fönstret, och såg att en mild bris svepte över en gryningsdränkt morgon. Inte mycket tid kvar till deadline nu, och analysen är fortfarande kvar.
(Foto: oooheavelyooo)
Det står helt klart att både den gamla metoden och dess komplement immaterialrätten var synnerligen starka strukturella krafter i tidsperioden före 2015. Större delen av arbetsmarknaden bestod av den gamla metodens processande av material, och patenträtten i kombination med äganderätten såg till att hålla dessa processer inom vissa ibland mycket strikt angivna ramar. Den enskilda individen var väldigt bunden vid de processer som var knutna till dessa ramar, och möjligheten att agera utanför strukturerna var för det stora flertalet kraftigt begränsat.
Samtidigt står det också klart att det habitus som formades av ett dagligt användande av internet var väldigt väl anpassat till den nya metoden innan den ens hade uppfunnits utanför science fiction-litteraturen. Det som är möjligt att skapa i den virtuella världen begränsas enbart och endast av ens fantasi, och denna begränsas i sin tur av ens förmåga att skriva programkod. I den virtuella världen är den enda skillnaden mellan ett tiovåningshus och ett hundravåningshus en nolla, och med nanoteknologins intåg gällde även detsamma i den – i brist på bättre termer – ”verkliga” världen. Att stjäla ett Fabergéägg hade kunnat vara en frestelse, men varför stjäla ett när det är så mycket lättare att skriva en perfekt kopia?
Det pågick en politisk rörelse som mellan 2006 och 2015 försökte bringa detta habitus in i politiken, och som var drivande i att genomföra den ovan nämnda reformen av immaterialrätten. De använde de befintliga strukturerna – däri inkluderat internet – och byggde utifrån dessa ett eget rum att verka i. Eller, rättare, de byggde nya strukturer som det var möjligt att agera ut den nya tidens habitus i, och gav därigenom legitimitet och framtidstro åt en hel generation som av de ärvda strukturerna ansågs vara direkt kriminell. Den rådande tidsandan ansåg – enligt sin egen logik – att det perfekt kopierade Fabergéägget var ett stulet sådant, vilket var direkt obegripligt för denna rörelses anhängare.
Vi har därmed att göra med ett habitusskifte som inträffade före de strukturella förändringar som senare följde av den nya metodens intåg. Nanoteknologin slog inte igenom förrän 2015, men en historisk analys visar att den mentalitet som föddes av denna fanns på plats redan så tidigt som vid millennieskiftet. Det var inte den nya metoden som bringade fram den nya synen på immaterialrätt – det var den nya synen på immaterialrätt som bringade fram den utveckling som skapade Sverige som framtidens ledande industrination i postpostindustrialismens 2022.
Frågan är därmed ställd på ett bakvänt vis, och borde egentligen vara: hur inverkade den nanoteknologiska mentalitet som fanns på plats redan innan 2015 på nanoteknologins intåg i den fysiska världen? Hur påverkade den generation som redan bodde i framtiden den framtid som senare utspelade sig runt omkring dem?
Och med det lade den stackars studenten ned skrivverktyget, tittade ut genom fönstret och såg att det var en strålande solig morgon just denna dag. En strålande solig morgon där det enda sättet att hinna lämna in tentan i tid och inte komma försent till seminariet var att bege sig ut i den för fem minuter sedan.
Vissa saker förändras aldrig.
Johanna Drott är en professionell student, redaktör för 2022.nu samt kampanjsamordnare inom Piratpartiet. Det ryktas att barn som överexponeras för henne får en oförklarlig ambition att läsa antropologi på närmaste högskola i syfte att återinföra en gåvobaserad ekonomi, men ännu har ingenting bekräftats med säkerhet. I höst fortsätter den akademiska karriären med retorik C och Medie- och kommunikationsvetenskap B på Örebro universitet, och bara den stackars studenten vet när den slutar efter det.
