En smickrande framtid
Jag tittar tillbaka på det stora fildelningskriget som pågick som intensivast mellan 1999 och 2010. Turerna kring The Pirate Bay i början av 2000-talet drog igång debatterna ännu hetare. Tyvärr så spenderades det alldeles för mycket tid och pengar på att bara bråka. När jag nu, så här efteråt, ser tillbaka tycker jag det är synd att man inte tänkte mer kreativt och lösningsinriktat direkt vid Napster-episoden i början av 2001, för då hade vi kunnat nå fram tidigare.
Ja, det är lätt för mig att sitta här och vara efterklok idag, den 24 juli 2022. Idag när jag har sett utvecklingen som skedde efter att Peter Sunde (grundaren av The Pirate Bay, av alla människor) började utveckla tjänsten Flattr. Det gick halvslött i början, även om vissa länder verkade adaptera det snabbare än andra. Två tyska tidningar var tidigt ut med att börja använda det, oannonserat. Tyvärr var svenska medier desto långsammare, men ändå lyckades jag tidigt få några kulturskapare att förstå vilken möjlighet det gav.
Idag vågar jag påstå att Flattr blev lite av katalysatorn för att hela konceptet med Sharing is Caring skulle konkretiseras. Det handlar inte längre bara om grundtanken att dela med sig av sina pengar till sådant i världen omkring sig man vill uppskatta (flattra), utan det fortsatte även utvecklas på ett väldigt vackert sätt. Folk insåg att vi inte behöver slösa resurser i den nivå som vi har förut. När jag tröttnade på en pryl jag köpt delade jag den vidare. Må det vara kläder, datorer, böcker eller vadsomhelst annat. Sharing is Caring, online som offline, vad det än gäller.
För att Ã¥tergÃ¥ till Flattr sÃ¥ var det nog en av de mest fantastiska sakerna när de, tillsammans med Googles igenkänningsmjukvara, lyckades skapa en funktion sÃ¥ att man kunde flattra saker även utanför skärmarnas ramar. Där mjukvaran automatiskt fann vem det tillhörde och vem/vilka som förtjänade flattrn. Jag tror det var här som folk verkligen började inse hur mycket viktigare det var för dem själva sprida sina verk, snarare än att bara blint överlämna sina rättigheter till en annan part. Det var dags att lÃ¥ta människor själva välja att betala för det de faktiskt ville ha eller uppskattade. Och, än mer, dags att inse att det faktiskt var praktiskt möjligt och överraskande lönsamt – särskilt för den enskilde kulturskaparen.
Det mÃ¥ ha blivit ramaskri ifrÃ¥n de stora bolag som tjänat pÃ¥ marknadens tidigare form, men vi ökade välfärden – bÃ¥de för kulturskapare och kulturälskare. De som konstant konsumerade fortsatte konsumera, men de olyckliga som kanske annars inte skulle ha rÃ¥d kunde nu delta och betala i den mÃ¥n de hade möjlighet. Detta paradigmskifte i hur vi kunde delta i kulturen – online som offline – blev mycket värdefullt för mÃ¥ngfalden inom kulturarbetet. Exempelvis blev det helt plötsligt möjligt att visa den person som skött sceneriarbetet i Pirates of the Caribbean lite extra uppskattning. Det blev sakta men säkert mer aktningsvärt att i Hollywood satsa pÃ¥ kvalitet istället för kvantitet.
De kulturskapare som först gick ut och anammade Flattr-mentaliteten tjänade mycket goodwill pÃ¥ det. Ett exempel jag minns tydligt är Magnus Betnér, som formligen exploderade i det tidiga 2010-talet. När Nine Inch Nails, med Trent Reznor i täten (som redan under 2000-talets början blev kända för att ha anpassat sig efter de nya marknadsformerna tidigt) började använda Flattr var framgÃ¥ngen överraskande total – för bÃ¥de artist och mentalitet. Att nÃ¥ kritisk massa var viktigt för att Flattr skulle fortsätta frodas och spridas. Och du vet ju hur det gick.
Det handlade inte bara om kultur i vanlig bemärkelse utan alla former av skapelser omkring oss. En av de mest fascinerande effekterna jag såg var hos journalister och politiker som började använda sig av tjänsten. Ju bättre arbete de faktiskt gjorde, desto mer pengar kunde de få in på det. Undersökande journalistik fick helt plötsligt ett nytt värde, och att stå upp för det man lovade som politiker blev med ens mer än en privat samvetsfråga. Det kreativa uttrycket bland unga människor ökade och mångfalden exploderade verkligen. Det fanns äntligen möjlighet att uttrycka sig och få uppskattning för det oavsett var i världen den uppskattande parten fanns. Och skeptikerna till trots så tycks det ännu inte uppstått någon maxgräns för hur mycket uppskattning som kan visas.
Det var inte alls konstigt att Flattr överflödades med piratpartister frÃ¥n hela världen i dess start, eftersom mÃ¥nga av oss var (och fortfarande är) snabba pÃ¥ att anpassa oss till nya fenomen pÃ¥ internet. För att inte tala om den glädje vi kände över att vi äntligen hade funnit en ny möjlighet att dela med oss av vÃ¥r uppskattning – i bÃ¥de tanke och handling. Jag minns särskilt det slagord vi använde när det Flattr var nytt:
Det handlar inte längre bara om Sharing is Caring, det handlar även om att Skicka vidare.
Foto: Carl Johan Rehbinder
