Interiör, byråkontor Östermalm, hösten 2022
– Jag har en idé till kampanj för Gr8 & L0v3ly. Dessutom kom jag på ett sätt att få mer betalt.
– Spännande!
– Jag tänkte att vi skriver en catchy technolÃ¥t, spelar in den med en av vÃ¥ra artister, Chinossa kanske det var längesen vi använde honom. Vi gör en video som vi sprider. Vi ser till att fördelarna med Gr8t & L0v3ly framgÃ¥r i texten och att den syns i videon förstÃ¥s som vanligt. Chinossa fÃ¥r se till att synas när han använder den. Men bäst av allt … vi skriver i avtalet att vi ska ha betalt varje gÃ¥ng videon visas eller lÃ¥ten spelas. Vi kommer bada i pengar.
– Bra idé om du har en bra payoff …
– Det har jag. Greatness creates lovelyness!
– … men jag tror inte det där med att ta betalt för varje spelning fungerar.
– Varför inte?
– Vi lever på att tillhandahålla våra idéer till kunderna. Det är det vi tar betalt för. Hur skulle vi kunna kontrollera alla spelningar och visningar till exempel? Jag tror inte på det.
Vi lämnar dem där. Om en stund störs säkert de två unga entusiastiska reklamkreatörerna av en tråkig gammal stofil som var med på den tiden man kunde ta betalt för visningar och spelningar. En sån där grå eminens som finns på alla arbetsplatser och gärna berättar att det var bättre förr.
På just den här byrån, som en gång i tiden startade som en artistförmedling finns det en gårdvar som minns tiden innan Piratpartiets framgångar. Tiden då vissa av hans vänner kunde leva på intäkterna från saker de producerat för ett halvt liv sedan. Tiden då vissa idéer om de hade rätt format gick att förpacka på plastbitar eller mellan papperspärmar och saluföra som varor.
Den konstiga tiden, dÃ¥ en viss sorts kreativitet kombinerad med tur och marknadsföringsskicklighet belönades med en livstids sinekur, samtidigt som andra kreativa yrkesmän bara kunde fÃ¥ betalt för sitt nedlagda arbete. Eller om de var riktigt duktiga genom att slÃ¥ mynt av ett starkt varumärke genom sidoinkomstkällor – artiklar, intervjuer, föreläsningar, framträdanden, merchandise …
En gång i tiden var det ju så att de kreativa näringarna hade helt olika spelregler.
Den som skapade en popsång kunde skydda sin idé genom upphovsrätten och fortsätta ta betalt för den livet ut och längre medan den som skrev en reklamjingel fick nöja sig med en engångsersättning.
Den som skrev en bok eller en artikel kunde fortsätta kräva betalt varje gång den mångfaldigades eller spreds, medan den som skapade en maträtt kanske kunde få betalt för receptet i en kokbok men aldrig skydda sig mot att andra tjänade pengar på att laga det.
Den som skapade ett vackert foto och skyddade det under copyright kunde sälja fotot med ensamrätt många gånger medan en modeskapare fick stå ut med att bli kopierad.
Tolv år med Piratpartiet i riksdagen hade inte bara förändrat lagstiftningen kring de kreativa yrkena så att icke-kommersiell spridning nu inte bara var tillåtet utan uppmuntrades och kortat de kommersiella skyddstiderna. Tolv år med Piratpartiet hade i grunden förändrat samhällsdebatten och synen på professionellt skapande.
Eller… Tolv Ã¥r med Piratpartiet? SÃ¥ larvigt! Verkligheten hade förändrat samhällsdebatten, verkligheten hade förändrat människors beteenden och attityder.
Verkligheten hade kommit ikapp den förlegade synen på ett upphöjt kreativt skrå vars rättigheter behövde skyddas. Kulturskapande och annan kreativitet, spridning av idéer, tankar och annat som människor skapat, utmärktes numera av samverkan, remixande och öppenhet. De som försökte stänga in sina idéer för att lättare kunna behålla ensamrätten till dem förlorade numera på det eftersom sådana idéer inte spred sig vitt och brett. Generösa och öppna kreatörer kunde däremot se sina verk få vingar.
Verkligheten hade nästan utrotat den gamla tidens skrÃ¥tänkande, en konstnärlig yrkesroll baserad pÃ¥ idén att om man en gÃ¥ng blivit ”auktoriserad konstnär” sÃ¥ innebar det en särskild rätt till ersättning för nedlagt konstnärligt arbete livet ut. Ställd mot idén att människor i skapande verksamheter med lägre status fick nöja sig med att vara löneslavar eller leva pÃ¥ kringinkomster.
Verkligheten var på väg att göra den skapande människan fri igen. Befriad från upphovsrättens indelning i riktiga och inte riktigt lika riktiga upphovsmän.
I det nya samhälle vi är på väg mot är skapande verksamhet inte ett eget yrke utan något allmänmänskligt som kan vara en hobby, eller en del av en yrkesroll eller något livsnödvändigt som måste ut. Och detta skapande kommer i detta nya samhälle ersättas för det värde det skapar för någon: En lycklig kulturnyttjare som vill betala för en upplevelse, ett fan som köper en T-shirt eller en kaffemugg för att markera sin lojalitet eller ett varumärke som vill betala för att associeras med något vackert eller bra.
Den gamle artistförmedlaren lyssnade på sina två unga kollegor och log. Tänk om de visste hur lyckliga de borde vara för att de levde i en tid då det inte längre gick att förpacka en idé i plast och låtsas att den är en vara. Två fria kulturskapare på ett kommunikationsbyråkontor någonstans i Stockholm 2022. 
Göran Widham
