Kunskapskärlek och patent
I mitt liv har jag velat veta. FrÃ¥n grundskola till gymnasium frustrerades jag av begränsningarna i undervisningen. En av de vanligaste meningarna jag fick som svar pÃ¥ frÃ¥gor frÃ¥n min fysiklärare var ”Det kommer jag till i Fysik B”. Jag frustrerades över att bli nekad lÃ¥nekort pÃ¥ universitetsbiblioteket i Lund under gymnasietiden. Jag skrev artiklar i kvantmekanik till svenskkurserna och intervjuade docenter i teoretisk fysik. Det var som om förstÃ¥elsen i sig gav ett egenvärde. En kick, likt den man fÃ¥r av att se lönen ramla in pÃ¥ kontot, fast ändÃ¥ inte. Därför beslutade jag mig för att inte fortsätta läsa fysik pÃ¥ universitetsnivÃ¥ – som jag hade planerat – utan istället filosofi. Den romantiska bilden av vetande och den ännu mer romantiska bilden av filosofens roll i vetandeackumuleringen som Sokrates mÃ¥lar upp är för mig en lika inpräglad bild som prinsessdrömmen hos en stereotypt heteronormativ flicka i förskolan.
En av de få säkrare paradigm mitt liv bygger på är därför: Jag älskar kunskap.
Därifrån är det inte så svårt att förstå hur jag sugits in i piratideologin, och som djupast i patentkritiken. Jag har efterhand hittat fler och fler argument ur andra synvinklar än mitt älskande till vetandet (bland annat efter att ha läst moralfilosofi), men hos mig själv har alltid kärleken till kunskap utgjort den innersta kärnan i min övertygelse.
Kopimismen handlar i sin grund om kunskapens frihet. Och immateriell lagstiftning (upphovsrätt, patentlagstiftning, mönsterskydd och andra lagar som reglerar ”ägande” över idéer, kunskap, information och liknande) handlar i sin grund om inlÃ¥sandet av kunskap. Man misstar sig om man tror att motsättningen mellan kopimismen och patent är en frÃ¥ga om pengar. Det är egentligen mycket bredare än sÃ¥. Friheten att använda gratis är en liten del av ideologin som ocksÃ¥ handlar om friheten att veta om (hur saker är uppbyggda, hur formler fungerar, hur kod är skriven), friheten att bearbeta och modifiera (här ingÃ¥r allt frÃ¥n biomedicin och arkitektur till programkod och remixkultur) och friheten att kritisera (immateriell lagstiftning används mot sÃ¥väl satir och parodi som journalistiskt uppmärksammande).
Det säger på många sätt sig själv att inlåsande genom immateriell lagstiftning hindrar kunskapsflöden. Att försöka förstå ett operativsystem eller ett klockverk utan att läsa koden eller skruva upp klockverket är som att försöka gissa sig till hur vatten kokar genom att se på en kokande kastrull vatten. Få människor skulle inse hur vätet och syret är bundet på ett sätt som gör att en ganska precis tillförsel av energi till molekylerna (preciserat till runt 100 grader i normalt tryck) skulle få dem att byta aggregationstillstånd. Ännu färre skulle gissa sig till hur matematiken bakom vattenkokandet fungerar.
Friheten att bearbeta och modifiera är minst lika viktig. Friheten är nästan vetenskapens grund. Det är svaren pÃ¥ alla ”What if”-frÃ¥gor som driver vetenskapen framÃ¥t. Jag själv sÃ¥llar mig till Fredrik Häréns kunskapsmodell som hävdar att alla idéer är en kombination av minst tvÃ¥ tidigare idéer (och en gnutta personliga egenskaper, om man ska vara precis). Med en sÃ¥dan kunskapsmodell är patent det effektivaste sättet att döda nytänkande och innovation. Om alla har ensamrätt pÃ¥ sina idéer, vilka idéer ska dÃ¥ användas för att konstruera nya idéer?
Friheten att kritisera är kanske den mest akuta rättigheten som behöver tas tillbaka om vi ska rädda vetandet från förfall. Kritik är den moderna vetenskapens grundpelare, men utanför statliga universitet är den närmast förbjuden. Så fort företag är inblandade använder de vilka medel som helst för att attackera kritiken, och då står okonventionella medel som censur genom användandet av immaterialrätt nära till hands. Men friheten att kritisera är mer än en fråga om kunskap. I frågan om rätten att kritisera blir det som tydligast hur nära besläktade kunskap och makt är. Det finns en makt i att veta att produkterna och tjänsterna man köper och nyttjar granskas. Genom att låsa in kunskap kan man aktivt hindra både konsumenter och kritiker från att ta del av den här informationen.
Jag vill istället ha ett samhälle där kunskap frigörs till människors bruk. Jag tror att ett sådant samhälle mår mycket bättre, från individnivå och uppåt. Även utanför de nationalekonomiska, moraliska och teknologiska argumenten för ett patentfritt samhälle tror jag att frigörandet kunskaper gör något med människor som är gott i sig självt. Därför tror jag också på ett samhälle där alla tillåts delta i den kunskapsackumulerande processen. Rätten att modifiera och bearbeta idéer ska inte låsas till att tillhöra de företag som valde att gå till patentverket. Rätten att testa, falsifiera och kritisera även de idéer som inte bildats på statliga universitet bör värnas.
Jag kanske är fast i min idoliserade bild av kunskap, men hade den dominerat skulle vi ha ett samhälle som genomsyrades av synen på kunskap som fri. Allt från maten vi äter på restauranger till forskningen på våra universitet hade dominerats av en önskan om delande och vidareutvecklande. Kunskap hade inte varit en vara att äga, utan en välsignelse att dela.
