Remixkultur

Remix culture is a term employed by Lawrence Lessig and other copyright activists to describe a society which allows and encourages derivative works. Such a culture would be, by default, permissive of efforts to improve upon, change, integrate, or otherwise remix the work of copyright holders. Lessig presents this as a desirable ideal and argues, among other things, that the health, progress, and wealth creation of a culture is fundamentally tied to this participatory remix process.

Det talas idag ofta om remixkulturen i samband med internet, men det definieras sällan vad det egentligen innebär. Underhållningsindustrin och andra aktörer som byggt sin affärsstrategi på upphovsrätten har givetvis sedan länge bestämt sig för att det är upphovsrättsintrång och motarbetar fenomenet aggressivt men själv anser jag att det är en mycket kortsiktig och destruktiv inställning som redan nu skadar samhället och på lång sikt även kommer att skada upphovsrätten och den industri som är beroende av den. Därför ska jag försöka förklara begreppet ur ett piratperspektiv som en motpol.

Ett solklart, och väldigt pedagogiskt, exempel på hur remixkultur fungerar skapade Kutiman för ett drygt år sedan när han tog ett antal videos från YouTube, främst olika instruktionsvideos för hur man spelar olika instrument, och med hjälp av dem gjorde ett antal låtar som han sedan släppte på YouTube.

Ett annat exempel på remixkultur är när Mahoney remixade titelmusiken till C64-spelet Spellbound. Såhär låter originalet:

Och när Mahoney mixat ihop musiken med någonting helt annat (jag vet tyvärr inte vad) så lät det i stället såhär. Totalt annorlunda men ändå så likt, en remix.

Remixkultur kan också vara ett tecken på uppskattning, som till exempel när signaturen katamaran remixar Beastie boys Sabotage med scener från Battlestar Galactica och klipp för klipp ersätter Beastie boys originalvideo med liknande klipp från Battlestar Galactica så gör han/hon det för (från infotexten) ”No infringement intended, just a fan tribute to both.”

Men remixkultur handlar givetvis inte bara om musik, ett annat resultat av remixkulturen är spelet Bit.Trip Beat där grundkonceptet i gamla klassiska Pong kombineras med starka influenser från demoscenen och skapar ett lätt surrealistiskt spel där till exempel musiken har en mycket mer aktiv roll än normalt i datorspel.

Ofta när man talar om remixkulturen så känns det som att många anser att det är ett nytt fenomen som uppstått i och med datorerna och internet, men så är det förstås inte. I Kembrew McLeods bok Freedom of expression tas flera exempel upp på hur remixer av kultur uppstod långt innan IT-eran och att det förr var rätt vanligt att ta en existerande sång och skriva ny text till den. Till exempel på sidan 21-22:

When writing my last book, for instance, I happened to be listening to a lot of old country music, and I noticed that six country songs shared the same vocal melody, including Hank Thompson’s “Wild Side of Life.” In his exhaustively researched book Country: The Twisted Roots of Rock ’n’ Roll, Nick Toches documented that the melody these songs used was both “ancient and British.” It’s unlikely that the writers of these songs simply ran out of melodic ideas and decided to pillage someone else’s music. It wasn’t artistic laziness. Rather, it’s probable that these six country songwriters, the majority of whom grew up during the first half of the twentieth century, felt comfortable borrowing folk melodies.
They probably didn’t think twice about it.

Orsaken till det är förstås att just det där att remixa, att ta olika idéer och existerande verk och sammanfoga dem till någonting nytt och bättre, är någonting väldigt naturligt för människor. Det är det som ligger till grunden för hela vår idévärld och som skiljer oss från övriga djur och som var orsaken till att vi konkurrerade ut neandertalarna. Hela vårt samhälle och vår kultur baserar sig på att att vi hela tiden bygger vidare på tidigare erfarenheter. Matt Ridley ger en bra sammanfattning på cirka 16 minuter i sin TED-presentation ”When ideas have sex”.

Så vad var det som förändrade denna syn på kultur som någonting gemensamt som man tog från och bidrog till fritt utan några större begränsningar? Jo, kulturen blev big business. Vi gick från vad Lawrence Lessig kallar read-write culture, där alla kan vara både kreatörer och åhörare, till read-only culture där det finns en bestämd producent och en lika bestämd konsument, ett kulturmonopol som upprätthålls av en upphovsrätt som inte ger utrymme till samma frikostiga spridning och modifiering som äldre generationer ansåg vara självklar.

Mahoney gav följande råd för hur man gör en bra remix:

Mahoney’s ”How to” guide of mixing the Spellbound swing mix:
0. Choose a sid tune to remix.
1. Get a hold of ”Sidplay”. Turn off two of the three channels and do a ”Save as” of the song to a .wav-file on disc.
2. Do the same for the other two channels.
3. Extract interesting blirps and noise.
4. Hum the tune by yourself. Try to figure out if it resembles something you’ve recently heard.
5. Find that song you think it could match. Play the song. Find out if it fits.
6. Rip the song from your CD to a .wav-file.
7. Choose a key and a tempo that fits both the sid and the background music.
8. Timestretch both the lead and the background music to the same bpm.
9. Pitch shift both the lead and the background music to the same key.
10. Cut and paste the background music so it fits the harmonies of the sid lead.
11. Don’t ask nicely. Just do it. If you ask nicely, you’ll never do it.
12. Add some reverb to the lead to make it ”fit” to the background music.
13. Go to bed.
14. Listen to your mix the next day. Make some minor adjustments.
15. Upload it to remix.kwed.org
16. Go hug your girlfriend and tell her she’s wonderful!

Just punkt 11 (och förvisso punkt 16, flickvänner, eller pojkvänner, till kreativa människor får stå ut med mycket) är intressant. Som privatperson är det väldigt svårt, i praktiken omöjligt, att få tillstånd att göra derivatverk baserat på upphovsrättsskyddat material. Orsaken är kanske inte helt uppenbar, som hobbykreatör skulle förmodligen en sådan uppmärksamhet mest ses som smickrande, men så fungerar det inte när det handlar om att garantera maximal avkastning (sida 26 i Freedom of expression).

I pressed him further on Guthrie’s own alterations of others’ songs and asked what Woody would think of TRO locking up his folksong catalog. “The answer to that is, you know, ‘Hey, you’re going to have to ask him, because we have a duty,’ ” Smith said. “We don’t know what Woody would have wanted—we can’t tell.”
Soon Michael Smith began to make a little more sense to me—at least economic sense. “If you allow multiple rewrites to occur, then people will think it’s in the public domain, and then you have a hard time pressing people to prove to them that it’s not in the public domain.” Then the publishers can no longer generate revenue from it.

Det vill säga, det handlar om att förhindra en återgång till den gamla, traditionella synen på kultur att det är något alla kan ge och ta av och i stället upprätthålla det kulturmonopol man lyckats skapa under 1900-talet. Larry Lessig höll ett tal på TED för drygt tre år sedan som verkligen öppnade mina ögon för hur onaturlig den nuvarande upphovsrätten är och han började sitt tal med att citera John Philip Sousa som 1906 sa följande om den då ganska färska skivindustrin.

These talking machines are going to ruin the artistic development of music in this country. When I was a boy…in front of every house in the summer evenings, you would find young people together singing the songs of the day or old songs. Today you hear these infernal machines going night and day. We will not have a vocal cord left. The vocal cord will be eliminated by a process of evolution, as was the tail of man when he came from the ape.

Att vi skulle förlora våra stämband var kanske att ta i lite, men hans farhågor har besannats. I och med att kulturen monopoliserats och populärkulturen kontrolleras allt hårdare av ett fåtal bolag så har gemene man samtidigt tystnat allt mer. Allt färre spelar instrument eller sjunger själva och kultur ska skapas av proffs med stora namn, annars är det inte värt någonting utan benämns lite nedvärderande som hobbyband, hötorgskonst eller liknande.

Den mänskliga civilisationen, hela vår idévärld och vår kultur tar sitt avstamp i den tid och miljö vi lever i och den teknik som är tillgänglig för oss. Vi som växte upp före interneteran har nog gemensamt att vi ibland stannar upp och reflekterar över hur annorlunda världen blivit i och med att vi lärt oss använda internet för kommunikation, informationssökning och för att hitta olika former av kultur. I den gamla analoga världen var framställandet och spridning av kultur en kostsam apparat som krävde dyr utrustning, komplicerad logistik och många mellanhänder vilket givetvis var något som gemene man naturligtvis inte kunde hoppas åstadkomma på egen hand, men så ser världen inte längre ut.

För de som växer upp idag är internet ingenting konstigt, det är hur världen alltid sett ut. Idag kan vem som helst ta en mobiltelefon eller en vanlig dator med webcam, skapa en film och på egen hand distribuera den på nätet. Som till exempel den här filmen.

Och vem som helst kan ta den filmen och skapa något nytt, något som baserar sig på originalet men som samtidigt är någonting helt nytt.

Det är varken dyrt eller komplicerat längre och därför kommer vi få se en allt mer vitaliserad remixkultur där remix är normen och dagens mål att hålla ett verk oförvanskat i princip blir ett misslyckande. Om ingen tar upp det du skapat och anser att det är värt att bygga vidare på kommer det på sätt och vis vara ett tecken på att det inte var intressant nog. Det är, trots allt, så bloggosfären och Twitter fungerar idag; om ingen skriver en ny blogpost, twittrar eller retwittrar det du gjort så misslyckades du med att väcka ett intresse.

Den nu ganska vanliga synen på kultur som någonting färdigt, ett monument utställt för allmän beskådan med en liten skylt där det står ”Var vänlig vidrör inte föremålen”, kommer att krackelera och ersättas med en mer kreativ process där i princip vem som helst kan delta. Det blir därmed också en återgång till gamla tiders read-write culture och just denna kreativa, mångriktade process kommer att skapa mer, mer varierad och roligare kultur som en motpol mot den nu dominerande stereotypa, anglosaxiska och, allt för ofta, tragiskt idéfattiga mainstreamkulturen.

Remixkulturen är, trots allt, det verktyg mänskligheten alltid använt för att skapa, kombinera och sprida nya idéer och internet är det perfekta verktyget för att verkligen utnyttja potentialen i den kraften. Det är i praktiken omöjligt att förutsäga vad detta kommer att leda till om 12 år, men jag vet i alla fall två saker:

Det kommer vara fantastiskt, och jag kommer vara där.